”En ny ekonomisk politik behövs för en offensiv arbetarrörelse”

Resultatet i riksdagsvalet 2018 talar sitt tydliga språk – arbetarrörelsen och vänstern förmådde inte ge väljarna svar på morgondagens brännande utmaningar. Det behövs en game changer för att bryta den nedåtgående spiralen och ingjuta hopp och framtidstro hos de breda folklagren.

Mycket pekar på att det nyliberala paradigmet nu ebbar ut. Genom att då lansera en ny ekonomisk politik med fokus på långsiktiga, statliga investeringar med full sysselsättning som övergripande mål kan vi ge arbetarrörelsen nytt liv.

Om vi däremot fortsätter hålla fast vid det finanspolitiska ramverket och dess överskottsmål där pengar ska staplas på hög är risken stor att arbetarklassen i stället kommer attraheras av främlingsfientlig syndabocksretorik.

I eftervalsdebatten är det knäpptyst från ledningarna i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om det finanspolitiska ramverk som samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna ställt sig bakom och som ska ses över först under mandatperioden 2022-2026.

Denna överenskommelse går ut på två saker, att offentliga finanser ska gå med ett överskott motsvarande 0,33 procent av BNP per år under en konjunkturcykel, samt att den offentliga sektorns skuld inte får överstiga 35 procent av BNP, det så kallade skuldankaret.

En ekonomisk politik för en totalrenovering av Sverige skulle ge röst åt alla socialdemokrater, vänsterpartister och fackligt aktiva som vill prioritera full sysselsättning framför budgetöverskott, miljöaktivister som vill se grön omställning och feminister som kämpar för en jämställd arbetsmarknad

Som den fackliga tankesmedjan Katalys framhåller i sin valutvärdering fick dessa budgetregler till följd att regeringen under förra mandatperioden betalade av 150 miljarder kronor på en redan rekordlåg statsskuld.

Pengar som borde ha satsats på välfärden och investerats i långsiktiga projekt för att öka sysselsättningen, och bryta med den höga arbetslöshet på sex-sju procent som normaliserats och accepterats under den nyliberala eran.

I stället hade staten kunnat satsa dessa pengar på samhällsnyttiga investeringar såsom en upprustning och utbyggnad av det i dag så eftersatta järnvägsnätet, nybyggnation av hyresrätter med hyror som folk har råd med eller på att upprätta nya BB-avdelningar i modernaste standard.

Både tillväxten och efterfrågan i ekonomin skulle öka samtidigt som mer makt och trygghet skulle hamna hos löntagarna.

Att se på statens ekonomi som en hushållsekonomi, där utgifter inte kan vara större än inkomster, är helt felaktigt. När staten skär ner på sina utgifter så minskar också aktiviteten i ekonomin, och därigenom även skatteintäkterna.

Att i stället låta statsbudgeten gå med underskott och börja investera skulle både möjliggöra förbättringar som gynnar de många direkt, samtidigt som ribban skulle höjas för framtida generationer. Genom att staten lånar och investerar ger vi trygghet till våra barn och barnbarn.

Sverige tillhör de två-tre länder i världen som har starkast offentliga finanser, de rikaste oljestaterna borträknade. Enligt regeringens egna siffror från vårpropositionen i år så uppgår den offentliga sektors finansiella nettoförmögenhet till hisnande 1 250 miljarder kronor, eller 26 procent av BNP.

Så mycket större än skulderna är alltså tillgångarna i form av kontanter och värdepapper utan att ens då ha räknat med reala tillgångar såsom byggnader och infrastruktur. Räntan är fortfarande så låg att den rejält underskrider inflationen. Detta innebär att vi idag har en negativ realränta, vi lånar alltså gratis eller ”får betalt för att låna”!

Visst talade våra röda partier om jämlikhet och satsningar i valrörelsen men valprogrammen var alltför ynkliga jämfört med den game changer som skulle behövas.

Om vi däremot fortsätter hålla fast vid det finanspolitiska ramverket och dess överskottsmål där pengar ska staplas på hög är risken stor att arbetarklassen i stället kommer attraheras av främlingsfientlig syndabocksretorik

En del radikala förslag fördes fram som Vänsterpartiets statliga investeringsbank med ett kapital om 100 miljarder som skulle lånas ut för gröna investeringar.

Inom dagens finanspolitiska ramverk blir dock finansieringen oklar. Även om de 100 miljarderna skulle få plats under överskottsmålet så kommer vi inte ifrån den grundläggande mekaniken – då det finns ett tak för de offentliga utgifterna som vi måste hålla oss under måste vi ta bort en utgift för att kunna lägga till en annan.

Den gröna investeringsbanken skulle behöva konkurrera med andra offentliga utgifter som exempelvis välfärden.

Att finansiera statliga investeringar med lån frigör resurser för fler viktiga välfärdssatsningar genom skatteintäkterna.

Att använda pengarna i AP-fonderna till investeringar har ibland föreslagits i debatten men jämfört med den tröga och byråkratiska process det skulle innebära kan lånefinansiering spikas i en budgetproposition som gäller redan för nästkommande budgetår.

En ekonomisk politik för en totalrenovering av Sverige skulle ge röst åt alla socialdemokrater, vänsterpartister och fackligt aktiva som vill prioritera full sysselsättning framför budgetöverskott, miljöaktivister som vill se grön omställning och feminister som kämpar för en jämställd arbetsmarknad.

Kampen för en annan ekonomisk politik är kampen för att få arbetarrörelsen på offensiven igen!