”SD, det riktiga arbetarpartiet”, stod det på Sverigedemokraternas affischer i Almedalen i juli.

I dag visar Statistiska centralbyråns nya siffror att det är helt fel.

Något arbetarparti har Sverigedemokraterna aldrig varit. För att ett parti ska kunna kallas arbetarparti bör politiken som partiet driver åtminstone på något sätt kunna sägas vara till förmån just för gruppen arbetare.

Men med sitt hängivna stöd för att vårdföretagen ska få förvandla skatter till egen vinst i stället för vård för arbetare och med sitt skarpa nej i riksdagen mot att öka det förebyggande arbetsmiljöarbetet – och med sin vilja att återinföra stupstocken i sjukförsäkringen – så är det uppenbart att Sverigedemokraterna inte är ett arbetarparti.

En annan betydelse av begreppet ”arbetarparti”, om nu partiet inte driver arbetarfrågor, skulle kunna vara att främst arbetare ändå av någon anledning röstar på partiet.

Det är visserligen långt ifrån sant det heller, visar SCB:s nya siffror. Andelen arbetare som sympatiserar med Socialdemokraterna är 40,8 procent. Sverigedemokraterna når upp till 19,6 procent.

Men ändå är SCB:s siffror oroande. Även om Socialdemokraterna är dubbelt så stora i arbetarleden så hämtar Sverigedemokraterna också en stor del av sina väljare från just arbetare.

Enligt SCB är de två största socioekonomiska grupperna som röstar på Sverigedemokraterna företagare och arbetare, med ungefär lika stort stöd i vardera gruppen.

Att företagare stöder Sverigedemokraterna är kanske inte naturligt men i alla fall mer logiskt. Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik är som sagt väl anpassad till företagens önskemål om sämre anställningsskydd och lägre krav på att förbättra arbetsmiljön.

Men trots att denna politik inte alls gynnar arbetare finns här alltså också arbetare som lägger sin röst på Sverigedemokraterna. Flera granskningar har velat förklara det med en alltmer utbredd känsla av osäkerhet inför framtiden.

Och att arbetare då vänder sig mot Sverigedemokraterna trots deras skarpt arbetarfientliga politik är en konflikt som måste uppmärksammas mer.

Det är dock uppenbarat att Socialdemokraterna inte får sväva på målet om vilka de företräder.

Att stoppa Allianspartiernas allt tydligare vilja att montera ned arbetares rättigheter, till exempel uttryckt i Centerns så kallade ”kravlista” i regeringsförhandlingarna, måste därför vara en självklar linje för Socialdemokraterna.

Och – naturligtvis – att aldrig gå det mest arbetarfientliga partiet Sverigedemokraterna till mötes.