Hela fabriken protesterar mot utvisningen av Park

FÅGELFORS. Det är i slutet av november. Vi befinner oss i ett småländska Fågelfors där det har producerats trähus i mer än hundra år.

Numera tillverkar de anställda i fabriken prefabricerade trästommar till byggindustrin.

En stor och återkommande utmaning för arbetsgivaren Attacus Trähus är att locka till sig kompetent arbetskraft.

– Många tror att det inte krävs mycket för att bli en duktig träindustri-arbetare. Men det är mycket man måste lära sig, säger Thore Andersson, produktionschef och personalansvarig på företaget.

46-årige Park är en av företagets senaste rekryteringar. Attacus provanställde honom i januari år 2016.

– Man märkte direkt att den killen kan arbeta. Han gav hundra procent från första dagen, säger snickaren och skyddsombudet Göran Göransson som spikar väggblock när tidningen Arbetet besöker företaget.

Park lärde av sina nya arbetskamrater. Tio månader senare fick han fast heltidsjobb på Attacus.

Hans familj är etablerad i samhället. Frun Soung arbetar som lokalvårdare.

Ett av hennes uppdrag är att städa kontorsytor, omklädningsrum och toaletter i trähusfabriken. Parets tre barn, som alla är födda här, går i grundskolan.

– Vi betalar skatt och lever ett liv som alla andra. Vi har lärt känna många ortsbor och trivs mycket bra, berättar Park vid familjens köksbord en kväll i november.

Det är bedrövligt att vi i Sverige behandlar människor på det här sättet. Jag skäms

Park och Soung kommer från Nordkorea, en diktatur och ett av världens mest slutna länder. Enligt en rapport från Utrikesdepartementet (UD) utsätts politiskt oliktänkande och andra för fruktansvärda övergrepp.

”Ett utbyggt system av politiska fångläger uppskattas hysa 80 000 till 120 000 fångar. Enligt vittnen och offer förekommer i dessa läger misshandel, tortyr, våldtäkter, tvångsabort, svält och avrättningar”, skriver myndigheten bland annat.

Park och hans fru lärde känna varandra i Nordkorea. För snart 14 år sedan, i januari 2005, lyckades Park ta sig över landets välbevakade gräns, men blev upptäckt och tvingades återvända.

Han hamnade i fängelse och utsattes för tortyr.

Park tror att han räddade sitt eget liv genom att svälja en säkerhetsnål, eftersom han då blev så sjuk att han beviljades vård.

Några månader senare, i juni 2005, lyckades han ta sig ut från Nordkorea igen, genom att mitt i natten simma över gränsen till Kina.

Vi betalar skatt och lever ett liv som alla andra. Vi har lärt känna många ortsbor och trivs mycket bra

Tre år senare flydde hans fru på samma sätt. De fick så småningom hjälp att ta sig till Sverige. Här har de alltså fått sina tre barn och flyttat in i en villa.

I tio år har familjen levt med osäkerheten om de ska få stanna i Sverige.

I myndigheternas avslag har det stått att de inte kunnat styrka sina identiteter. Migrationsverket har vid upprepade tillfällen begärt att Park och hans fru ska uppvisa passhandlingar.

– Men vi kommer ju från ett land där man inte utfärdar pass till vanliga människor. Det hade varit omöjligt att ansöka om pass innan vi flydde, säger Park.

Svenska migrationsdomstolar har kommit fram till att Sydkorea är ett säkert land för familjen att utvisas till, eftersom de är ”koreaner”.

– Men vi har ju aldrig varit i Sydkorea och känner ingen där. Varför ska vi utvisas till ett land som vi inte har någon anknytning till, ett grannland till det land som vi flytt ifrån, säger Park.

Svenska myndigheter och domstolar hänvisar i sina beslut till vikten av ”en reglerad invandring till Sverige”, och att den väger tyngre än familjens behov att få stanna.

– Det är bedrövligt att vi i Sverige behandlar människor på det här sättet. Jag skäms, säger Daniel Kristoffersson, som arbetar på fabriken.

Trots flera negativa beslut, och den ständiga osäkerheten, har inte Park eller Soung missat många arbetsdagar.

– Hur många av oss andra skulle kunna arbeta under sådana villkor? Hur orkar man att gå till sin arbetsplats när man har ett hot hängande över sig att när som helst tvingas lämna landet, undrar Solbert Johansson som är transportledare på trähusfabriken.

Vid några tillfällen under de senaste tio åren har familjen fått positiva signaler från myndigheterna om att barnen kan få uppehållstillstånd. De strimmorna av hopp har släckts när en högre juridisk instans dragit andra slutsatser.

I oktober trodde Park och Soung att de äntligen skulle beviljas arbetstillstånd i Sverige. Familjen och arbetskamraterna tolkade ett besked från Migrationsverket så.

Trähusfabrikens ledning firade med att bjuda alla på fika. Även grannar och bekanta uppvaktade familjen. Men glädjen i Fågelfors blev kortvarig.

– Några veckor senare fick vi ett nytt negativt besked från Migrationsverket. I beslutet upprepas att vi måste uppvisa pass för att få stanna i Sverige, berättar Park och suckar.

Familjen har låtit gratulationskorten och blomsteruppvaktningarna vara kvar på köksbordet.

– Just nu orkar jag inte gå till jobbet, säger Park, medan Soung klipper ut rabattkuponger från den lokala livsmedelsaffärens reklamblad.

Familjen har överklagat det senaste avslaget på sin ansökan, som gäller tidsbegränsat arbetstillstånd.

De hoppas att migrationsdomstolen ska godkänna Parks körkort som en ID-handling. Vid ännu ett avslag riskerar alla möjligheter att vara uttömda.

Håkan Koran, ombudsman på GS avdelning Östra Småland, känner till Parks situation. Han har varit i kontakt med Parks juridiska ombud.

– Jag har blivit starkt berörd över Parks situation. Vi vill visa vårt stöd, men tyvärr vet jag i nuläget inte vad vi kan göra mer.

Park känner sig uppgiven. På grund av den osäkra situationen vill han inte ställa upp på bild i tidningen där hans ansikte syns.

Soungs namn är fingerat av samma anledning.

– Men jag önskar att alla i Sverige ska få kunskap om vilka beslut deras myndigheter fattar, säger han.

På trähusfabriken är Parks arbetskamrater lika oförstående till Migrationsverkets senaste besked.

– Det räcker nu. Varför kan familjen aldrig få lugn och ro, frågar sig Martin Reinholtz som är projektledare på företaget.

– Det här är för jävligt. Så här beter man sig inte mot andra människor, säger Karl-Henrik ”Känga” Karlsson.

Solbert Johansson, transportledare på Attacus, tycker att det vore ett hårt slag mot företaget och hela Fågelfors om familjen blev utvisad.

– Det här är människor som bidrar till att utveckla samhället och det är fantastiskt att de vill bygga sin framtid här.