En skola för alla är ingen utopi
Trots en skola i kris och trots väljarnas stora intresse lyftes skolan knappt inför höstens val. Att över 5 000 elever inte går i skolan är oacceptabelt och den yttersta konsekvensen av skolans kris. Det är dags att politikerna prioriterar en skola för alla, skriver Arbetets ledarskribent.
Inför valet 2014 var skola och utbildningspolitik något av det mest diskuterade och avgörande i valutgången.
Alla partier hade en viljeriktning och debatten var livlig om hur vi skulle hamna på rätt köl i svensk utbildning.
Även i höstens val var skolan en av väljarnas viktigaste frågorna.
Enligt SVT:s Valu var utbildningsfrågan näst viktigast för väljarna efter sjukvård.
Ändå var det ett av de politikområden som lyftes minst. Det hamnade i skymundan av antalet poliser som måste öka, migrationen som måste minska och ordning och reda som måste till.
Den svenska skolan är i kris enligt ledande forskare.
Alldeles för många elever klarar inte måluppfyllelsen i årskurs nio, skolsegregationen och skolvalet sorterar elever efter föräldrarnas bakgrund och den psykiska ohälsan bland barn ökar.
Lärarbristen ökar, new public management har ändrat lärarens roll och betygssystemet fungerar inte.
Tidigare i veckan lyfte Kalla Fakta att 5 500 barn inte går till skolan, barn som är så kallade hemmasittare. Att elever med skolplikt inte fångas upp av samhället är en av skolkrisens yttersta och mest allvarliga konsekvenser.
Det finns förklaringar till att det här fenomenet existerar men det finns faktiskt inga ursäkter. Varför får de här eleverna inte den undervisning de har rätt till?
Barn med behov av särskilt stöd, barn som inte klarar av stora elevgrupper eller barn som behöver anpassad skolgång.
De här grupperna av elever har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Alla barn är olika och det går inte att trycka in alla i samma mall.
Pedagoger vet detta, att lärande kan och måste få ta många olika vägar.
Skolans uppgift är att se till att lärandet sker, och för att det ska fungera måste det få ta de krokiga vägar som behövs. Undervisningen måste vara anpassad efter vad som funkar för eleverna, annars är resurserna bortkastade.
Det finns anledningar till att alldeles för många barn går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Och de anledningarna är desamma som att barn tillåts bli hemmasittare.
Skolan har inte tillräckliga resurser att göra sitt uppdrag.
Det säger ju sig självt. Ingen verksamhet kan nå sina mål om budgeten är för liten.
Och de som ytterst drabbas är de som behöver lite mer än andra. De barn som tillåts bli hemmasittare för att de kostar för mycket.
Det kan inte vara en utopi att skapa en fungerande skola i Sverige, det måste vara en självklarhet.
Det är hög tid att politikerna vaknar. För utan tillräcklig personal och utan en pedagogik som möter alla elever är en skola för alla en omöjlighet.