Modern djursjukvård har på några årtionden exploderat. Allt vad man kan göra med människor kan man i princip också göra med djur.

En balansgång veterinär Karin Vesterlund har att fundera över varje dag på jobbet.

– Vården blir allt mer avancerad, men det finns ändå en gräns. Människor kan förstå och uthärda smärta och lång rehabilitering, med målet att bli friska. Ett djur lever i nuet och riskerar att få ut stå ett onödigt lidande, säger hon, och fortsätter:

–  Jag hoppas att vi inte hamnar där man är i USA med hundar i rullstol.

På Norrtälje smådjursklinik råder den här tisdagseftermiddagen ett lugn. En katt ligger inlagd, en liten hund som fått några dåliga tänder utdragna och hämtar sig i ”hundstallet”.

I väntrummet är det för stunden tomt, men om några minuter väntas ett akutfall in.

Karin Vesterlund är för dagen akutveterinär, men hinner ändå fundera över sitt yrkesval.

– Bäst är det när man verkligen känner att man kan göra skillnad, kan hitta orsaken till ett djurs sjukdom och åstadkomma bot, säger hon.

– Jag minns en jämthund med mycket dåliga blodvärden. En unghund som vi efter mycket jobb kunde hjälpa. Den är numera en glad och jagande hund igen.

Djurintresset var det som drog henne till att studera till veterinär. För sex år sedan blev hon klar och började jobba som distriktsveterinär. Stora djur, kor, får och hästar var patienterna.

Men mindre sällskapsdjur lockade. Hundar och katter i första hand, men också kaniner och andra smådjur och inte minst att få jobba med djurägarna själva.

– Att få ge råd, rekommendera åtgärder och få dem med i vårdarbetet. Ibland kan det också innebära att diskutera avlivning istället för en för djuret plågsam vård.

– Våra sällskapsdjur, också katter har fått en höjd status och ägarna är beredda att satsa både tid och pengar på sina djur.

Vanligaste åkommorna:

– Tandproblem och hudproblem av olika slag, säger Karin Vesterlund.

Hon lyfter på överläppen på fieldspanieln Saga. Saga låter det ske utan att höja ett morrhår till protest.

– Annars är det en arbetsmiljörisk, att patienten biter ifrån eller rivs.

Ett annat är att ständigt vara påpassad.

– Vi vet ju att begår vi ett misstag, eller någon blir missnöjd, är det blixtsnabbt ute på sociala medier, där ingen kan försvara sig. Jag har inte varit med om det, men oron för att den kan ske gnager, säger Karin Vesterlund.

Som ”distriktare” är jourerna många, distrikten stora då man ensam på plats. På djurkliniken är det annorlunda.

– Fyra veterinärer och 5-6 legitimerade djurskötare och djurvårdare, som man kan fråga om råd. Det ger både arbetsglädje och trygghet, säger hon.

En arbetsdag med Karin Vesterlund

8.00 Bokade patienter

Börjar arbetsdagen, har ett antal inbokade patienter och beredskap för att ta emot akutfall.

12.00 Paus

Lunch

13.00 Arbetet fortsätter

Inbokade patienter, en del administration och vårdplanering.

15.00 Rast

Schemalagd rast, men den hinner vi sällan ta.

17.00 Slut

Arbetsdagen slut.

Om Karin Vesterlund

Ålder: 35 år.

Utbildning: Legitimerad veterinär.

Bäst på jobbet: Kontakten med djuren, deras ägare och kollegerna. Att få göra skillnad och ge djuren rätt vård.

Sämst på jobbet: Hög arbetsbelastning, att inte alltid kunna ge vård utan tvingas avsluta utan att hitta orsak till problem.

Om Veterinären

Utbildning: Legitimerad veterinär blir man vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Finns cirka 2 100 yrkesverksamma i landet.

Jobbar med: Djursjukvård, djurskydd, livsmedelskontroll eller inom länsstyrelse eller statliga verk med frågor kring djur och djurhållning.

Fack: Sveriges Veterinärförbund.

Lön: Varierande, från ingångslön cirka 30 000 kronor i månaden.  Enligt Saco är medianlönen efter 10 år mellan 40 000 och 54 000 kronor i månaden beroende på verksamhetsområde.

Framtidsutsikter: Får anses goda, djursjukvård växer både för sällskapsdjur och djurskötsel.