Nystart för gruvdrift i Pajala

Se fler bilder och läs reportaget i en annan form här

Grusvägen i dagbrottet är bredare än en motorväg, men det är lika bra att köra åt sidan när de väldiga gruvfordonen ska förbi.

– Störst går först, det är den viktigaste trafikregeln här inne, säger Harry Rantakyrö och skrattar.

För tio år sedan stod han på samma plats och lyssnade på en representant för det kanadensiska bolaget Northland Resources.

Rantakyrö, då ordförande för Gruvtolvan i LKAB:s gruva i Kiruna, var inbjuden som representant för gruvfackens samarbetsorganisation, Gruvornas Riksförening.

– Jäklar vad han snackade och pekade. Nog smålog vi lite och var ärligt talat rätt tveksamma till om det skulle bli något, minns Harry Rantakyrö.

Det var inte första gången det talats om gruvbrytning i Pajala. Redan i början av 1900-talet upptäcktes fyndigheten och med jämna mellanrum har det pratats om järnmalmen under myrarna nära byn Kaunisvaara.

Den här gången blev det faktiskt av. Northland Resources investerade många miljarder på att prospektera och utvinna malmen. Under några år spirade framtidstron i en kommun som vant sig vid krisrubriker.

Det fanns jobb, det byggdes och investerades.

–  Ett år var det Pajala och Vaxholm som hade den lägsta ungdomsarbetslösheten i landet, berättar Harry Rantakyrö.

Glädjen blev kortvarig. Pressat av låga malmpriser och tung belåning kände det kanadensiska bolaget berggrunden under sig skaka.

I december 2014 var det över. Konkursen, som beskrivits som den största någonsin i Sverige, var ett faktum efter bara två års verksamhet.

Vid kanten av ett av dagbrotten förbereder Tobias Edeblom den här dimmiga eftermiddagen veckans andra sprängning.

Det här är det roligaste jag gjort och det är därför jag är här igen. Många som kommer tillbaka säger samma sak

På marken där han står finns mer än 200 borrhål, som ska fyllas med 270 kilo sprängmedel vardera.

Vid Northlandkonkursen för fyra år sedan var Tobias Edeblom en av dem som blev av med jobbet.

Han hittade snabbt ett nytt arbete i LKAB:s gruva i Svappavaara, men när verksamheten återupptogs i Pajala tvekade han inte att återvända.

– Jag är härifrån och bor två mil norrut. Det är en betydligt kortare pendling hit än till Svappavaara. Det finns så bra med jobb i branschen, så det känns inte som att jag tar en risk. Det är väldigt roligt att vara tillbaka, säger Tobias Edeblom som är anställd av underentreprenören Forcit.

Han är inte ensam. Var och varannan Arbetet träffar på gruvområdet var med under Northland-åren och är tillbaka trots de erfarenheterna.

Eller om det är tack vare. Flera säger att det kändes snöpligt att gruvan stängde efter så kort tid.

– Jag ville komma i gång så fort som möjligt igen. Gruvan är så viktig, inte bara för Pajala utanför hela Tornedalen, säger gruvplaneringschefen Niklas Åberg, som bor i Svanstein några mil söderut i Övertorneå kommun.

Efter många år i Kiruna valde Harry Rantakyrö 2011 att lämna LKAB för uppstickaren Northland.

Att återvända hem till Tornedalen lockade, liksom att få vara med om att bygga upp något helt nytt.

– Det är inte ofta man öppnar nya järnmalmsgruvor i Sverige, säger han.

Åsa Allan, en geolog från Finland, hade liknande drivkrafter när hon flyttade till Pajala från Luleå. Som disputerad forskare i malmgeologi var det något av en dröm att bygga upp en gruva från grunden.

– Det här är det roligaste jag gjort och det är därför jag är här igen. Många som kommer tillbaka säger samma sak. Jag skulle tro att två tredjedelar av personalen är återvändare, berättar Åsa Allan, platschef i gruvan.

Är man ett gruvbolag som vill vara långsiktigt måste man prospektera. Vi vill bryta länge här länge

Efter kraschen följdes de åt till Pajala kommun. Harry Rantakyrö som kommunalråd och Åsa Allan som kommunchef. Tiden efter konkursen var tung för hela kommunen.

Många i Pajala levde med känslan av att gruvan, invånarna och kommunen aldrig riktigt fick chansen.

– Vi var däruppe och nosade på högkonjunktur, så var man tillbaka på ruta ett igen. Luften gick ur hela kommunen. Inte ens pensionärerna vågade köpa något, säger Harry Rantakyrö.

En novembermorgon 2017 öppnade Åsa Allan på nytt grindarna till gruvan i Kaunisvaara. De första veckorna var hon nästan helt ensam på området som övergetts tre år tidigare.

Nu är hennes arbetsgivare Kaunis Iron, ett nystartat gruvbolag med en rad finanskändisar som Dan Olofsson och Harald Mix som ägare.

Ordförande är den tidigare S-ministern Anders Sundström och vd är Per-Erik Lindvall, en känd profil i gruvbranschen.

Nästan allt i gruvan, det stora anrikningsverket, kross och transportband är i princip splitter nytt. Totalt investerades tio miljarder i anläggningen under Northland-tiden.

Allt detta fick Kaunis Iron i princip gratis, gruvan togs över för mindre än en procent av anskaffningsvärdet.

Det innebär sammantaget att förutsättningarna är mycket bättre den här gången.

Den nya gruvledningen har valt att starta upp produktionen stegvis för att inte gå i samma fälla som de förra ägarna och dra på sig för höga kostnader.

– Vi har haft en realistisk uppstartsplan. Så här långt har det gått bättre än prognoserna, säger Åsa Allan.

I juli sköts den första salvan och i augusti började malmtransporterna rulla mot Narvik.

Vi var däruppe och nosade på högkonjunktur, så var man tillbaka på ruta ett igen. Luften gick ur hela kommunen. Inte ens pensionärerna vågade köpa något

Under nästa år kommer gruvan att nå full produktion, vilket motsvarar två miljoner ton järnmalmskoncentrat per år.

– När lastbilarna började rulla förstod folk att det var på riktigt, säger Harry Rantakyrö.

Efterfrågan på malmen från Pajala är stor eftersom den har en hög järnhalt. Produktionen för tre år framåt är redan bokad av olika köpare.

Ungefär 300 människor kommer att jobba i eller i anslutning till gruvan. Det är 200 färre än under Northland-tiden.

Omstarten märks redan. Arbetslösheten i Pajala har sjunkit till 6,1 procent och i många yrken, i synnerhet chaufförer, är det brist på folk.

Lokala entreprenörer som Gällivare-företaget Gisab och Snells Entreprenad i Pajala sköter en stor del av produktionen.

Och det är där Harry Rantakyrö kommer in i bilden. Den gamla fackbasen är tillbaka som konsult i avtals- och arbetsmiljöfrågor.

– Nog får jag en del gliringar, men det bjuder jag på. Jag träffade några gamla kollegor i Gruvtolvan nyligen som påminde mig om att jag brukade jaga konsulter med blåslampa, säger Harry Rantakyrö och skrattar.

Helt har inte orosmolnen kring gruvan i Pajala försvunnit trots ny ägare på plats.

Naturvårdsverket har gått till mark- och miljödomstolen för att få bolagets tillstånd att bryta i gruvan återkallat.

Orsaken är bland annat att närliggande vattendrag och våtmarker, enligt myndigheten, riskerar att påverkas av utsläpp från tungmetaller och läckagevatten.

Under nästa år inleds domstolsförhandlingarna. Men myndigheterna är inte ense. Länsstyrelsen i Norrbotten har godkänt att verksamheten bedrivs med det nuvarande tillståndet.

Parallellt med domstolsprocessen arbetar Kaunis Iron med ett nytt miljötillstånd, som även ska omfatta den närbelägna fyndigheten Sahavaara.

Ett år var det Pajala och Vaxholm som hade den lägsta ungdomsarbetslösheten i landet

Bolaget vill börja bryta den någon gång under nästa årtionde.

– Den fyndigheten är större och har ett högre järnmalmsinnehåll, säger Åsa Allan.

Framöver kommer Kaunis Iron också att ta ställning till ifall produktionen om några år ska fördubblas.

Möjligheten finns eftersom anrikningsverket är byggt för två linjer, men det kräver investeringar.

Bolaget vill dessutom börja prospektera fler potentiella fyndigheter i Pajalatrakten.

– Är man ett gruvbolag som vill vara långsiktigt måste man prospektera. Vi vill bryta länge här, säger Åsa Allan.