Varken lönerörelse eller ökad sysselsättning tar särskilt stor plats i LO:s nya program för en rättvis ekonomisk fördelning.

Att dessa två faktorer inte syns mer i ett fackligt program kan ses som en framgång. Sverige har nu bland de högsta avtalade lägstalönerna i världen och sysselsättningen är rekordhög.

Men på andra områden har vi bevittnat en klar kräftgång.

Skatteuttaget har ändrats till höginkomsttagares fördel, ofrivillig deltid och osunda anställningsvillkor undergräver lägstalönernas ställning, arbetslösersättningen och sjukersättningen har halkat efter och, inte minst, pensionerna har urholkats.

Det är politiska beslut som främst drabbat LO-anslutna. Att LO nu ställer samman ett program för förbättringar med målet att återigen bli världens mest jämlika land är därför naturligt.

För trots höga lägstalöner och hög sysselsättning så har inkomstskillnaderna, skillnaderna i det ekonomiska utrymme som återstår varje månad, ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land under de senaste decennierna.

Skälen är många, men beror till stor del på att de ersättningssystem och de transfereringar, alltså de försäkrings- och bidragssystem, som tidigare hållit uppe inkomsterna nu har blivit mindre utjämnande och att inkomstskatternas totala utjämnande effekt har minskat, bland annat genom jobbskatteavdragen.

Välfärden då? Den välfärd av vård, skola och omsorg som ständigt debatteras.

Jodå, välfärdssystemens utveckling har en given plats i de allt större ekonomiska skillnaderna.

Ojämlikheten mellan kommunerna, mellan land och stad, spelar in, liksom att förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och arvsskatt har avskaffats.

Det drabbar låginkomsttagare också genom att välfärdstjänster inte kunnat finansieras när höginkomsttagare fått lägre skatt.

Värdet av den förlorade välfärden får inte underskattas. Normalt räknar man med att välfärdstjänsterna reducerar inkomstskillnaderna med cirka 20 procent.

Här vill LO bland annat förbättra det kommunala utjämningssystemet mellan rika och fattiga kommuner och kraftigt höja statsbidragen till kommunerna.

Även anställningsvillkor och arbetsrätt har en given plats i programmet.

Heltid bör vara norm och LO vill att anställningsformen allmän visstid tas bort, men här har debatten länge handlat om vad som kan förväntas av lagstiftarna och vad som ska överlåtas till arbetsmarknadens parter att sluta avtal om när det gäller osunda anställningsvillkor.

Dessa osunda anställningsformer är främst hyvling, när arbetsgivaren ensidigt kan minska heltidstjänster till deltid från en dag till en annan, och allmän visstid, där arbetsgivaren ensidigt kan undvika att anställa på fasta tjänster genom att kalla anställningen allmän visstid utan att behöva ange något skäl.

Under torsdagens seminarium när programmet presenterades betonade också Fredrik Olovsson (S), vice ordförande i riksdagens finansutskott, i en kommentar vikten av starka fack när det gäller anställningsformer.

Det är dock klart att det politiska systemet då också måste värna styrkeförhållandena mellan parterna.

Om arbetsmarknadens parter ska kunna nå avtal om rättvisa anställningsförhållanden behövs förutom att parterna tar sitt ansvar utan tvivel också ett starkare lagligt ramverk runt svenska anställningsvillkor.

Naturligt nog tar också pensionssystemet stor plats i LO:s program. Att stödja LO:s krav på en pensionsnivå motsvarande minst 70 procent av tidigare lön borde vara självklart för partier som värnar ekonomisk stabilitet för svenskarna, även när de blir äldre.

Här föreslår LO bland annat att staten går in med extra pensionsavsättningar så inte en höjd pension riskerar att ätas upp av lägre löneutrymme under åren i arbete.

LO:s ”program för omfördelning, sex punkter för att minska inkomstskillnaderna”, kan med fördel läsas som en historisk exposé över vad som gått snett under de senaste decenniernas förlorade jämlikhet.

Och den är en utmärkt sammanställning över vad som måste göras.