Att kasta ut långtidssjukskrivna från sjukförsäkringen var ingen katastrof. Sju av tio gick tillbaka till jobb, kunde vi nyligen läsa efter att

Försäkringskassan presenterat en kartläggning av dem som fått avslag på fortsatt sjukpenning efter 180 dagars sjukskrivning.

Naturligtvis lyfte borgerliga debattörer undersökningen som ett bevis på att sjukförsäkringen är för frikostig. Lata personer som påstår sig vara sjuka tar minsann ett jobb om de tvingas till det.

Men vad visar egentligen undersökningen?

Till att börja med är grundresultatet en katastrof. Att sju av tio tar sig tillbaka till arbetsmarknaden betyder att var tredje person inte gör det och står helt utan försörjning.

Än värre blir bilden om vi ser till vilka inkomster de får. Som LO:s utredare Kjell Rautio har noterat är fattiggörandet omfattande.

Den fjärdedel med lägst inkomst hade två år före avslagsbeslutet en medianinkomst på cirka 150 000 kronor per år.

Två år efter avslaget var medianinkomsten endast 30 000 kronor per år, alltså 2 500 kronor i månaden.

Att dra slutsatsen ”du kan ju jobba, din sjukdom var bara bluff”, då jobbet ger en månadsinkomst på 2 500 kronor, är väl magstarkt.

Sjukfrånvaro ska åtgärdas med bra arbetsmiljö och verksam rehabilitering, inte med att göra sjuka fattiga.