Nu är det läge att binda sitt bolån, stod att läsa i Svenska Dagbladet nyligen.

En lågkonjunktur är på ingående och räntan kommer höjas. Detta oroade tidningens räntepanel som gav sina bästa tips för förhandlingstaktik och ränteplacering.

Att just nu ängslas för ränteökningar är inte oskäligt. Riksbankschefen Stefan Ingves uttalade sig i förra veckan om att dubbelt så höga bolåneräntor inom de närmaste åren är att vänta.

Utifrån det här framtidsscenariot, var är tipsen till dem som varken har pengar över, som inte klarar räntehöjningar eller som saknar tillträde till bostadsmarknaden?

Sedan 1995 har svenskarnas skulder ökat dubbelt så snabbt som landets BNP. Totalt uppgår hushållens belåning på astronomiska 4 000 miljarder kronor, varav mer än 80 procent är bolån. I internationella mått är detta remarkabla siffror.

Finansinspektionen, Internationella Valutafonden och OECD varnar för konsekvenserna av det enorma skuldberget.

För den nuvarande brinnande högkonjunkturen kommer att vända.

Historiskt har ekonomiska kriser alltid utlösts av skulder. Och trots bolånetak och amorteringskrav för att dämpa skenande fastighetspriser tyder ingenting på att belåningen kommer att minska.

Svenskarnas skulder har en huvudsaklig förklaring: den icke-fungerande bostadsmarknaden. Att bostadsrätternas priser har skenat beror på ett underskott av alternativ.

I många delar av landet är hyresrätter en omöjlighet då tillgången är för liten och kötiden för lång. Det råder bostadsbrist i 255 av 290 kommuner, det byggs lite och för få av dessa är hyresrätter.

Att köpa ett boende är den möjlighet som återstår. Men för alltför många finns inte ens den utvägen.

För ungdomar, nyanlända och personer som saknar fast anställning återstår boende i andra- eller tredjehand – ett riskfullt alternativ som ofta innebär en stor förlustaffär.

Enligt en undersökning av SvD är kostnaden för en genomsnittlig andrahandsetta hela 40 000 kronor dyrare än en motsvarande förstahandslägenhet i Stockholm per år.

För inte så länge sedan var bostadsfrågan en kollektiv och politisk angelägenhet. Hyresrätter var det normala, bostadsbrister byggdes bort. I dagens allt mer individualistiska samhälle har bostadsfrågan blivit en angelägenhet för den enskilda. Helt i enlighet med SvD:s räntepanels tips.

Men det kan inte stanna vid hur var och en på smartaste sätt förhandlar ned sina räntor inför en lågkonjunktur.

Det riktiga problemet är ju hur personer med hög belåning och låga inkomster kan klara av stigande räntor när lågkonjunkturen väl kommer. I en ekonomisk nedgång kan detta inte vara individens angelägenhet utan hela samhällets.

Enligt Internationella Valutafonden kostar en genomsnittlig ekonomisk kris åtta månaders produktionsbortfall.

Nästa lågkonjunktur kommer ge höjda räntor och en arbetslöshet som slår hårdast mot dem långt ifrån arbetsmarknaden.

Ungdomar, äldre, nyanlända liksom personer med otrygga anställningar påverkas. En ekonomisk kris spär på de ojämlikheter som redan finns, inte minst på bostadsmarknaden.

Man kan fråga sig varför tillgången till bostad så totalt lämpats över från politiken till individen.

Är inte rätten till en bostad lika viktig som andra delar av vårt välfärdssystem?

Hur hade det sett ut om politiken i stället hade kapitulerat från sjukförsäkrings-, arbetsmarknads- eller sjukvårdspolitiken? En ganska bisarr men viktig jämförelse.

Vi måste prata om politikens ansvar för hushållens gigantiska skulder och kopplingen till de senaste decenniernas totalindividualiserade, oreglerade bostadsmarknad.

Och det är verkligen på tiden att satsa på jämlikhet inför den ekonomisk kris som kommer.