Robyn och Red Bull visar hur svår branschen blivit för artister

Läskföretaget Red Bulls grundare Dietrich Mateschitz meddelade 2017 att han vill bygga en europeisk variant av Steve Bannons Breitbart News.

Hans drickakoncern hade då redan i decennier fungerat mer som ett mångsysslande mediahus än ett bryggeri. På musikmarknaden hade de också funnits länge.

Inte minst Red Bull Music Academy har försett alternativa kulturutövare med kunskap och resurser i många år. Inte för att Dietrich Mateschitz är techno-Jesus.

Utan för att hans företag är världsbäst på ”content marketing”. Red Bull gör inte reklamen i pausen. Red Bull ÄR själva eventet.

Trots att alla vetat om detta är det först på sistone som debatten om läskfabrikantens eventuellt skadliga inverkan på kulturen tagit fart här i Sverige.

Att samarbeta med ”ett företag med en högerextrem agenda som sannolikt inte överensstämmer med artistens egna ideal kan aldrig vara lösningen”, skrev Fredrik Thorén på musiktidningen Sonic.

Perspektivet är typiskt för hur kritik av kommersialisering av kultur brukar se ut.  Ansvaret – skulden – ligger på individen.

Ungefär samma tongångar har hörts sedan Robyn presenterades som Red Bulls vita val.

Att prata om stora strukturer med låg transparens är svårt. Att skuldbelägga individer desto lättare. Därför diskuterar vi i stället enskilda artisters moral

”I takt med att musikbranschen blir allt tuffare tycks fler och fler villiga att sälja sin själ”, konstaterade Johanna Paulsson i DN, och menade att samarbetet är anmärkningsvärt på grund av att det involverar en artist som tidigare gjort stor affär av sitt oberoende.

Detta är sant. Men Robyns beslut går också att läsa som ett underkännande av musikindustrin som sådan.

Multinationella företag som Red Bull har kunnat bli viktiga aktörer på marknaden av det enkla skälet att strukturerna där är ohållbara.

Ända sedan digitaliseringen, cd-döden och streamingtjänsternas intåg har musikbranschen famlat efter sin identitet och i den processen brottat sig till en nivå av kontroll som är absolut orimlig.

Denna omfattar så väl musikernas kreativa situation som relationen till media som, allra viktigast, intäkterna.

Enligt en rapport från Citigroup drog musikindustrin under 2017 in ca 385 miljarder kronor. Av dessa gick endast 12 procent till musikskaparna.

Ett skäl till detta är att Spotify och dess konkurrenter inte befriat artisterna, som i den utopiska skildringen av utvecklingen.

De har snarare låst fast dem i ytterligare ett beroende.

Perspektivet är typiskt för hur kritik av kommersialisering av kultur brukar se ut. Ansvaret – skulden – ligger på individen

Adderat ännu ett steg som pengarna måste passera på vägen från fansens fickor till artistens bankkonto.

Om detta, och branschens övriga många problem, talas väldigt lite.

Att prata om stora strukturer med låg transparens är svårt. Att skuldbelägga individer desto lättare.

Därför diskuterar vi i stället enskilda artisters moral.

Fokus i debatten borde ligga på varför ett läskföretag drivet av en högerextrem stolle framstår som en mer rimlig partner för moderna artister än ett konventionellt skivbolag.

Red Bulls framgångar är, faktiskt, musikbranschens eget fel.