Crowdfunding – internet­fenomenet som skulle frälsa kulturen

För tio år sedan blev nystartade sajten Indiegogo startskottet för ett alternativt kulturstöd.

De kallade det crowdfunding, eller gräsrotsfinansiering, och snart följde Kickstarter, Gofundme och svenska Fundedbyme – sajter där vem som helst kunde få sin visionära idé finansierad av ett kollektiv av “backare”.

Crowdfunding lovade att demokratisera kultur och kapital, oavsett om du ville finansiera din novellsamling eller massproducera din hemmasnickrade smartklocka.

Så, vad hände?

– För den traditionella bokbranschen är crowdfunding fortfarande voodoo. De fattar inte hur det funkar, säger Orvar Säfström.

Tidigare i år avslutade han en lyckad kickstarterkampanj för förlaget Fandrake och boken Mutant – Minnen från den förbjudna zonen, om rollspelsserien med samma namn. 645 rollspelsfans strålade samman och skramlade ihop över 540 000 kronor.

Fandrakes obskyra coffee table-böcker kanske inte hamnar på pockettopplistan, men bland gräsrotsfinansiärer är det ofta det ultranischade som går hem.

– Till skillnad från storförlagens deckare skulle våra böcker varken funka som ljudbok eller på läsplatta. De är något du måste äga, som en bokens motsvarighet till en vinylskiva. Vi gör supernördiga och 2,5 kilo tunga jätteböcker som du kan slå ihjäl en inbrottstjuv med.

Om crowdfunding har en superkraft så är att nosa upp internets subkulturer och kapitalisera på dem.

Crowdfunding är till sin natur crowdpleasing. Det handlar om marknadsdarwinism och att ge publiken vad den vill ha, inte det den behöver

När förlaget Lesbisk Pocket bad om läsardonationer för att kunna översätta och trycka den lesbiska pulp-romanen En omaka flicka från 1957 kom backarna till undsättning.

Att crowdfundingen skulle omfamnas – eller utarmas – av etablissemanget var förstås bara en tidsfråga.

Förra året föreslog Moderaterna i Uppsala att gräsrotsfinansiera länets kultur och nyligen tyckte Stockholms kulturborgarråd, centerpartisten Jonas Naddebo, att Kulturhuset Stadsteaterns nota skulle betalas av privata mecenater.

Även “den Nya Akademien” är ett crowdfundat kulturkalas där de omkring 280 000 insamlade kronorna ska bekosta både vinstsumma och prisceremoni.

För författaren och den liberala debattören Fredrik Segerfeldt är crowdfunding ett ideologiskt ställningstagande.

Han ser det som ett steg bort från de skattefinansierade kulturstöden i riktning mot den marknads- och mecenatkultur som råder i USA.

I den Fundedbyme-kampanj som han startade 2013 för sin bok Befria kulturen från politiken skrev han:

“Dagens skattesubventioner är paternalistiska och skapar ett kotteri av likasinnade, med hög risk för nepotism. Dessutom innebär det att någon annan bestämmer vart människors pengar ska gå. Denna bok ska i sig vara ett bevis för att det går att finansiera böcker på frivillig väg.“

– Med crowdfunding blir finansieringen av böckerna en del av konstverket. Det gäller inte minst min bok Befria kulturen från politiken. Sedan tycker jag det är en illustration av hur den nya tekniken gör det möjligt för människor att samarbeta kring relativt stora projekt utan att gå via de stora institutionerna. För en klassiskt liberal är det ideologiskt väldigt tilltalande, säger Fredrik Segerfeldt som har gräsrotsfinansierat fyra av sina böcker, varav senast Den svarte mannens börda.

Men om crowdfunding är ett meritokratiskt vaccin mot den nepotism som urholkar de klassiska systemet, varför sysslar inte alla förlag med det?

På Brombergs Förlag ägnar man sig åt traditionella metoder. Och det av en anledning.

– Det finns säkert både fördelar och nackdelar med metoden. En nackdel kan vara att läsarna ställer krav på utformningen av boken och innehållet, och då kan man undra vad det betyder för verket och författarna, säger förlagschefen Dorotea Bromberg.

För den traditionella bokbranschen är crowdfunding fortfarande voodoo

Förra året höll crowdfundingens styrka på att bli dess fall. Kraften att mobilisera små men passionerade grupper har gjort metoden särskilt populär bland grupper med starka åsikter om mer extrema ämnen än lesbisk kiosklitteratur och buteljerad rollspelsnostalgi.

Augusti 2017 kulminerade detta när en nynazist körde rakt in i en grupp meningsmotståndare i Charlottesville, USA. I attacken omkom en person och 19 skadades.

Att den högerextrema Unite the right-demonstrationen var en Gofundme-finansierad affär blev en väckarklocka för de stora crowdfundingtjänsterna som – kanske för första gången – behövde ställa frågan “vad är det vi möjliggör?”.

När Patreon och Gofundme kastade ut högerextrema insamlingar från sina plattformar svarade kryptoanarkisten Cody Wilson med sajten Hatreon som en reaktion mot deras “oförlåtliga innehållskontroll”.

Hatreon följdes i sin tur upp av Goyfundme, där “goy” står för “inte judar”. Innan sidorna stängdes ner kunde besökarna backa alt-right-figuren Richard Spencer och initiativ som ville stoppa livräddningsbåtarna på Medelhavet.

Att crowdfunding har öppnat upp för en bredare kultur och låst upp dörrar som tidigare var stängda är det inget snack om.

Men genom att korta avståndet mellan konstnär och publik uppstår också frågeställningar om vem som har rätt till verket och – i sådana fall – hur stor rätt?

För seriösa kulturbärare bor det en inbyggd problematik redan i grundförutsättningen. Crowdfunding är till sin natur crowdpleasing. Det handlar om marknadsdarwinism och att ge publiken vad den vill ha, inte det den behöver.

På Kickstarter finns inga djärva förläggare som fattar svåra redaktionella beslut eller utställare som utmanar våra föreställningar om den goda smaken.

Däremot finns en armé av fans som – för att parafrasera Henry Ford – vill köpa snabbare hästar.

Det är naivt att vända sig mot crowdfunding för kulturens frälsning, särskilt när det i själva verket är en förlängning av vår masskonsumtion.

Och masskonsumtionen behöver ingen backning.