Almegas Stefan Koskinen kopplar av med coachning

ARBETET TRÄNAR KNATTAR MED Stefan Koskinen. Killarna kommer springande från olika håll.

– Hej, är det ingen match i helgen? hälsar en av tolvåringarna i Sickla IF medan en annan kämpar med en envis knut på skosnöret.

Laget har vunnit nästan alla matcher i år och numera vet de vad de ska svara när Stefan Koskinen undrar vilken kroppsdel som är viktigast i fotboll.

Han och den andra tränaren, som glatt visar upp en t-shirt från SSU under skjortan, lägger upp markörer för den första övningen.

Snabba smarta passningar på liten yta – hjärnarbete – står i fokus.

– Tänk nu, tänk! Kom igen, ni kan inte slå rakt igenom. Bra, bra!

Stefan Koskinen har just åkt hem och hämtat sönerna och bytt om, från kostym med näsduk i fickan till träningskläder och bullig tränarjacka som klarar kylan.

Uppgiften han åtagit sig åt klubben är ren avkoppling, tycker han. Det går inte att tänka på annat, oavsett hur ansträngande arbetsdagen varit.

Och att följa barnens utveckling är pur glädje.

Just den här arbetsdagen började vid halv nio med ett internmöte om ”certifiering av arbetskrafts-invandring från tredje land”, i rollen som övergripande arbetsgivarpolitisk chef på Almega.

Förhoppningsvis ska medlemsföretagen genom uppgörelse med Migrationsverket redan vid årsskiftet kunna anställa personer utanför EU inom ett par veckor, inte efter en halvårslång process som annars kan krävas.

Nästa möte höll han i stället i sin andra roll, som förbundsdirektör för ett av organisationens sju förbund, Almega Tjänsteföretagen, vars största motparter är Unionen och Kommunal.

Varumärket ”Det goda tjänsteföretaget” diskuterades. Rent konkret kan det bli klisterlappar för företag med kollektivavtal.

– Det är lite omvända roller, säger han om uppskattningen att arbetsgivarföreningen är den som i nio fall av tio ser till att företagen tecknar kollektivavtal.

– Fackförbunden kan ju sätta företag utan kollektivavtal i blockad, men det gör de inte längre. I stället är det företagen som inte vill ha osund konkurrens.

…jag har förståelse för hur det är att slitas upp. Som hur tufft det måste vara för många av killarna i laget med flyktingbakgrund

Stefan Koskinen växte upp på en bondgård med kor och grisar i Finflo (Tomas Brolins hemby) utanför Hudiksvall.

Mamman var arbetardotter från Motala och jobbade inom hemtjänsten. Pappan var ett av de runt 80 000 finländska barn som kom till Sverige under andra världskriget.

– Det har väl inte påverkat mig så mycket. Men jag har förståelse för hur det är att slitas upp. Som hur tufft det måste vara för många av killarna i laget med flyktingbakgrund.

Pappan hamnade på en bondgård i Hälsingland och kunde senare köpa sig gården i Finflo. Den är nu såld.

– Det är lite sorgligt. Det där med arv är inte alldeles enkelt, säger Stefan Koskinen, men framhåller individens rätt att välja väg, även när släkten har ett familjeföretag.

I tonåren var han aktiv i Centerns ungdomsförbund – ”naturligt som bondson”. Nu håller han sig borta från partipolitiken.

När jag placerar hans twitterflöde inom den högra filterbubblan (till exempel kallade han menscertifiering för ett hittepåprojekt) påpekar Stefan Koskinen att han står för företagarperspektivet och försöker lyfta bra idéer oavsett avsändare.

Han är glad att han inte är politiker, i den sfären måste man alltid dissa förslag som kommer från motståndarsidan.

Att han blev chef tackar han Svenska Dagbladets tidigare chefredaktör Mats Svegfors för. Som reporter på tidningen blev han erbjuden att leda ett projekt om arbetslust efter en omorganisation.

Fackförbunden kan ju sätta företag utan kollektivavtal i blockad, men det gör de inte längre. I stället är det företagen som inte vill ha osund konkurrens

Där och då förstod han att han ville syssla med att få verksamheter att funka. Efter chefsroller på ett flertal landsortstidningar hamnade han sedan genom Tidningsutgivarna i organisationsvärlden.

Att leda ett företag och ett fotbollslag har en del likheter, även om engagemanget från barnen kommer automatiskt (alla vill bli Zlatan, diskuterar vilka storklubbar de ska spela i) medan det på jobbet blir mer av vardagslunk.

Som chef framhåller han att medarbetarna måste få utvecklas både som individer och som kollektiv, precis som spelarna på fotbollsplanen.

Och det får inte vara gravallvarligt hela tiden, då står inte folk ut.

Almega är en kul arbetsplats, tycker han, där skojar de ofta.

Hur då till exempel?
– Kring första advent brukar det dyka upp julpynt. Folk har under året köpt en massa kitschiga saker: renar som sjunger och glittrar, tomtar som dansar. HR-avdelningen har gnisslat lite, men folk måste få vara lite rebelliska på en arbetsplats.