Min pappa drog plogen, och jag styrde. Svetten rann i pannan.
Snart bytte vi. Det var min tur att dra några fåror. Och så gjorde vi.
Någon gång vände vi jorden för hand. Drog plogen, satte mandelpotatisarna, och drog plogen en vända till. Framåt augusti kunde vi få belöningen.
Nyupptagen och nykokt mandelpotatis med skirat smör och gräslök, som också fanns i landet. Ibland med persilja till.
Potatislandet låg vid stugan, vilken låg på min farmors gård. Där, i de tornedalska markerna, växte jag upp om somrarna. Pappas hemtrakter.
Där barn bara några år äldre än han fått stryk av lärarna i skolan för att de talade sitt modersmål meän kieli.
Innan skolagan förbjöds 1958. Men nog förekom det att eleverna fick veta hut även efter det.
Det var i områdena runt Tärendö vi vandrade våra dagslånga myrturer för att plocka hjortron.
Det var där vi jagade kyliga höstmorgnar och bäckfiskade ljumma sommarnätter.
Sov i en ark som min farbror ställt på pålar ute på myren, pinade av mygg och svidd.
Det var där vi tände lägereldar. I skenet av dessa, och till dofterna av myrmarkens och granskogens frihet, föll vardagens bördor av oss.
Precis som i bastun med lövruskorna till doften av björklöv och några droppar öl på den vedeldade kaminen, öppnade sig minnen och framtidsdrömmar som vi delade med varandra.
Det var stunder jag ville stanna i, för det vara bara där jag var någon annan än den mobbade pojken, någon annan än den som satt på andra sidan dörren och undrade hur det skulle gå.
Ja, allt det hemska som hände när jag växte upp, det fanns inte längre. Inte därute i det vilda. Världens alla bekymmer rann av mig.
Egentligen var det inte själva jakten som gjorde att jag ville med honom på älgjakten. Det var stuglivet.
Jag berättade för att det fanns saker från barndomen som påverkat vår relation i vuxen ålder. Även om han inte gjort något, fanns det någon annan som gjort. Och det skadade i sin tur vår relation
Skogspromenaderna som varade hela dagen, att sova i en liten koja nedan Narkaustunturis fot och att vakna efter en natts stärkande sömn till en värld som målats vit av höstens första snö.
Ja, pappa var min barndoms trygghet.
Men så fanns det där andra. Mobbningen var en sak, men allt som hände på platsen där man som barn borde vara trygg en annan.
Pappa blev 57 år gammal. December 2009 slutade hans hjärta hastigt slå, utan förvarning.
Tidigare den hösten hade jag för första gången öppnat mig och berättat för honom, om allt det han inte visste.
Han blev tyst, och sade först inte så mycket. Märkbart tagen sa han att han borde förstått, men hur kan man tro något sådant?
Jag berättade för att det fanns saker från barndomen som påverkat vår relation i vuxen ålder.
Även om han inte gjort något, fanns det någon annan som gjort. Och det skadade i sin tur vår relation.
Jag bad om förlåtelse för de gånger han blivit besviken på mig, men han förstod. Nu förstod han.
”Nu vet jag varför du alltid ville följa med mig till skogen”, sa han.
Jag hade aldrig sett min pappa gråta. Men då grät han.
Att berätta lyfte stenen från mitt hjärta. Det blev lättare att andas, och vi kom varandra närmre.
När han gick bort i december det året, var det skönt att ha hunnit berätta.
Varför det var som det var. Vad som hänt innan, då han inte såg eller var där.
Pappa begravdes i januari det följande året.
Min barndoms trygghet var borta.
Jag saknar honom än.
