Den här veckan inleder Arbetsförmedlingen ett utmärkt projekt för att få fler arbetsgivare att anställa personer med funktionsnedsättning.

Med rätt förutsättningar är ju en funktionsnedsättning inget hinder för att jobba.

Det som däremot är svårt att förstå är den politiska blockering som råder mot att just ge dessa rätta förutsättningar.

LSS, den lag som skulle ge hjälp och stöd och göra alla till medborgare, har utsatts för ett formidabelt blixtkrig under den senaste mandatperioden.

Regeringen har till varje pris velat få ned kostnaderna för LSS och tillsatte 2016 en utredning som skulle se över lagen och föreslå besparingar.

Efter kritik togs sparkravet bort från utredningens direktiv men när rapporten läckte ut i förra veckan var besparingar ändå utredningens uppenbara fokus.

LSS bör slaktas till en basnivå, föreslog utredning. Eventuella övriga kostnader kan med fördel vältras över på kommunerna. Och det är här det blir obehagligt.

Den stora skillnaden mellan LSS och Socialtjänstlagen, som utredningen förmodligen har sneglat på, är att människor med funktionsnedsättning enligt LSS har rätt till samma värdiga liv som alla andra.

Socialtjänstlagen stipulerar i stället stöd på en basnivå. Människor med funktionsnedsättningar ska alltså enligt LSS ses som vilken medborgare som helst, vilket borde vara självklart och är en förutsättning för att Arbetsförmedlingen nya jobbdrive ska lyckas.

När LSS skapades var det ett stort steg på en lång vandring mot fördomar och utsatthet.

Denna kamp speglas i titeln på professor Karl Grunewalds stora återblick över ett helt liv som pionjär för synen att dessa människor ska ha samma rätt som alla andra att fullt ut delta i samhället.

”Från idiot till medborgare” är den brutala titeln på hans exposé över 50 års arbete mot fördomar.

Vi är långt ifrån framme, inte minst påmindes vi om vad som återstår genom den hemska sammanställning Uppdrag Granskning i veckan gjorde över grava missförhållanden på boenden för människor med intellektuella funktionsnedsättningar.

Men varför agerarpolitikerna nu så uppenbart i rakt motsatt riktning mot lagens syfte?

Och dessutom under en tid då vi har haft en rödgrön regering?

Huvudskälet är att kostnaderna för LSS har skjutit i höjden. Kostnaderna är visserligen fortfarande små jämfört med hela kostnaden för socialförsäkringarna men anses ändå för höga.

Men att kostnaderna ökat är knappast underligt då lagens syfte, att ge förutsättningar för ett värdigt liv, börjar utnyttjas som det var tänkt.

Socialminister Annika Strandhäll var välgörande tydlig när hon försvarade de ökade kostnaderna som uppstod när den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen togs bort.

De sjuka var ju fortfarande sjuka, menade hon. Det är synd att inte samma tydlighet kan gälla även för människor med funktionsnedsättning.

De bedrägerier som har avslöjats inom LSS är naturligtvis förkastliga.

För ett par år sedan dömdes 34 personer i Södertälje, 20 av dem till fängelse, i en assistanshärva där gärningsmännen kvitterat ut drygt 30 miljoner kronor från Försäkringskassan för assistans som aldrig verkställts.

Men enskildas kriminalitet är inget motiv för att ta ifrån andra deras assistans.

Genom repressalieliknande förslag om nedskärningar går det dock inte att utesluta att besparingarsförslag också skapats som en ganska smaklös kollektiv bestraffning av alla med funktionsnedsättningar.

LSS ska inte avvecklas, den ska utvecklas och försvaras för att följa lagens intentioner, att alla har rätt till ett värdigt liv och, som Arbetsförmedlingen vill, också kunna arbeta.

Genom LSS är vi på väg ”från idiot till medborgare” i synen på våra mest utsatta.

Kasta inte om orden i den meningen genom att rasera LSS.