Remake av skräckklassikern blev ett sömnpiller

RECENSION. Att gäspa högt under en films mest magstarka scener är inget gott betyg.

Ändå är det flera gånger som man får kväva en ljudlig utandning när Luca Guadagnino gör en ny version av Dario Argentos skräckklassiker med samma namn.

Precis som i originalet kretsar Suspiria kring en dansskola där både lärare och elever döljer diverse djävulska hemligheter.

När det börjar en ny elev från USA, Susie (Dakota Johnson), sätts ett makabert händelseförlopp i gång.

Nytt i Guadagninos version är att man slänger in en sidohistoria med en gammal tysk doktor som drömmer om sin ungdomskärlek och man gör även ett stort nummer av att Baader-Meinhof-ligan satte skräck i det Tyskland filmen utspelas i.

Där Dario Argento använde starka färger och diskantklingande syntmusik väljer Luca Guadagnino att göra sin version i dova och beiga färger medan Radioheads sångare Thom Yorke står för musiken.

Det blir två väldigt olika upplevelser, men tyvärr bidrar den nya versionen mest till träsmak i baken.

Filmen är med sina 150 minuter alldeles för lång och, tyvärr, sällan särskilt skrämmande.

Visst finns här några riktigt otrevliga scener som många definitivt kommer att förfasas över, men det långsamma tempot gör hela tiden att Suspiria inte bygger upp så värst mycket spänning.

Filmen saknar även överraskningar, det vi ser är det vi får och sidohistorien om doktorn tillför ingenting.

Tekniskt sett är Suspiria välgjord och skådespelarna bra, men det kan inte dölja att detta varken är tilltalande för skräckfans eller konstfilmälskare.

I rymden kan ingen höra dig skrika men under en långtråkig skräckis kan alla höra dig gäspa.

Fotnot: I Sverige hette Dario Argentos film Flykten från helvetet när den först hade premiär.