Den återstående förväntade livslängden för lågutbildade arbetare sjunker, visar nya siffror från Statistiska centralbyrån SCB.

Redan tidigare har vi sett att högutbildade drar ifrån i livslängd. Men att ökade klasskillnader nu även kortar arbetares liv är en minst sagt horribel utveckling.

SCB har brutit ut två åldersgrupper, 30-åringar och 65-åringar, och jämfört deras förväntade återstående livslängd med tidigare beräkningar.

Mellan 2012 och 2017 har den förväntade återstående livslängden för högutbildade 30-åriga män ökat med hela 8,5 månader. Högutbildade 30-åriga kvinnor har på samma tid ökat sin förväntade livslängd med 6 månader.

Men tvärs emot denna positiva utveckling ser vi i andra änden att lågutbildade 30-åriga män inte har förändrat sin förväntade återstående livstid alls medan förväntad livstid för 30-åriga lågutbildade kvinnor till och med har sjunkit med 2,5 månad sedan 2012.

I välfärdslandet Sverige slits alltså klasserna isär i varje ände och SCB:s siffror om kortare förväntad livslängd rimmar illa med pratet om att pensionsåldern måste höjas eftersom ”vi lever allt längre”.

För lågutbildade kvinnor innebär höjd pensionsålder endast att de får jobba allt längre tid av sina allt kortare liv.

Under lång tid har ökade inkomstskillnader försvarats med att alla ändå får det bättre. Enligt nyliberal argumentation faller alltid en del ned från bordet till de fattiga längst ned när de rika blir ännu rikare.

Naturligtvis är detta en grotesk idé redan när det gäller inkomster, eftersom det är arbetarna längst ned som skapar en stor del av välståndet för dem där uppe.

Det är alltså inte ”smulor som faller ned”. Dessa ”smulor” är i stället vad arbetarna får behålla i ökad produktion medan höginkomsttagarna tar hand om resten.

Och när det kommer till livslängd har vi alltså nu nått det stadium där lågutbildade inte ens får behålla ”smulor”.

Den förväntade återstående livslängden för lågutbildade sjunker. På de ökade klasskillnadernas altare offras nu det käraste vi har – våra liv.

Bland 65-åringar är mönstret detsamma även om de senaste årens ökade klasskillnader inte hinner slå igenom lika mycket.

Högutbildade 65-åriga män har ökat sin återstående livslängd med drygt 8 månader mellan 2012 och 2017 medan lågutbildade kvinnor endast har ökat den med 1 månad.

Tydligast blir mönstret om man också väger in livssituation. Sammanboende 65-åringar med hög utbildning har ökat sin återstående livslängd med närmare 10 månader medan ensamstående med låg utbildning har minskat den med 3,5 månad.

Finns det då inga andra förklaringar till denna sjunkande återstående livstid än ökade klassklyftor och eftersatt arbetsmiljö?

Genast kan vi avskriva Sverigedemokraternas favoritförklaring, alltså invandringen. SCB har nämligen bara tagit med personer födda i Sverige. Därmed har inte heller utbildningsnivån hos utrikes födda påverkat resultaten.

En annan förklaring skulle kunna vara att allt färre är lågutbildade i dag. Men SCB har inte hittat något sådant samband alls för kvinnor, de som har förkortat sin livstid allra mest, och endast ett svagt samband för män.

I stället skriver SCB om förändringarna bland Sveriges 65-åringar: ”De senaste årens utveckling tyder på ökade sociala skillnader i medellivslängdens förändring”.

Vi har alltså dels inte lyckats motverka ökade klasskillnader, dels inte lyckats ta hand om dem som halkat efter socialt.

Sverige har det senaste decenniet gått från att vara ett land med små klasskillnader till att vara det land inom OECD där klasskillnaderna ökar allra snabbast.

Här finns huvudförklaringen. Det innebär att kampen mot ökade klassklyftor, för en bättre arbetsmiljö på våra byggen och bland butiksanställda, och minskad stress i offentlig sektor, inte längre bara handlar om inkomster.

Det handlar också om våra liv.