När försäkringskassan blev en straffmyndighet
Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, ger den politiska styrningen av Försäkringskassan hård kritik. Kritiken är berättigad. Att göra den sjuke fattig har aldrig varit någon bra behandlingsmetod, skriver Arbetets politiska redaktör.
I dag presenterade Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, en svidande granskning av de senaste årens politiska styrningen av Försäkringskassan.
Ett generalfel, enligt utvärderingen, var att ålägga Försäkringskassan att arbeta för att minska sjukpenningtalet till högst nio sjukdagar per år.
Eftersom Försäkringskassan varken är ett sjukhus eller en läkare utan bara betalar ut sjukpenning blev Försäkringskassans vapen att enligt eget skön friskförklara de sjuka och dra in deras sjukpenning, vilket många sjuka LO-anslutna fått erfara.
Det var en smidig metod men rättsligt ganska tvivelaktig.
Andelen som fick sin sjukpenning indragen femdubblades på tre år mellan 2014 och 2017. Och i avslagen till fortsatt sjukpenning kunde vi läsa de mest fantasifulla förklaringar. Framför allt förslag på jobb som visserligen aldrig har existerat vare sig på svensk eller internationell arbetsmarknad. Men OM de hade existerat så skulle nog den sjuke/utbrände/skadade kunnat ta dem. Alltså kunde personen inte klassas som sjuk och skulle därför inte heller ha någon sjukpenning.
I bakgrunden låg hela det politiska beslutet att andelen dagar med sjukpenning skulle pressas ned till högst 9 dagar per person och år.
Ska man vara krass innebar det en semantisk nydaning av ordet ”sjuk”. I Försäkringskassans vokabulär blev det allt oftare en synonym till ”frisk”, om inte det sjukliga kunde bevisas bortom allt rimligt tvivel.
Och som ISF konstaterar i sin utvärdering: Förtroendet för försäkringskassan byttes ut mot rättstvister, där det i sanningens namn var oklart vem som agerade rättshaverist.
Till regeringens försvar kan möjligen sägas att målet om att banka ned sjukfrånvaron till max nio dagar per år kopplades till ett ökat uppdrag hos Försäkringskassan att slussa alla vidare som blev av med sin sjukpenning.
Någon sådan utslussning eller samarbete med arbetsförmedling och övriga institutioner gjordes aldrig, vilket till slut fick regeringen att ge dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler sparken.
Men även om Försäkringskassans ledning struntade i regeringens uppmaning om uppföljningar var det siffersatta målet om färre sjukpenningdagar i sig ett klart missgrepp.
Visst måste vi göra allt för att sänka sjuktalen. Men det ska ske genom bättre arbetsmiljö, större satsningar på psykiskt välbefinnande och övriga insatser för ett sunt arbetsliv – det finns massor av vägar att gå för att nå dit.
Men färre sjukdagar kan inte skapas genom att ålägga Försäkringskassan att bli mer njugga. Att fattiggöra de sjuka har aldrig varit någon beprövad behandlingsmetod för någon sjuklighet alls.
