Arbetsrätten avgör Löfvens uppdrag
Annie Lööf ville sänka undersköterskors löner till mindre än en tolftedel av sin egen lön. Men om en mitten-S-regering ska bli möjlig är det dags för mittenpartierna att släppa hatet mot arbetsrätt och lönebildning, skriver Arbetets politiska redaktör.
Att Stefan Löfven nu fått uppdraget att försöka bilda regering är välkommet.
Men det blir inte lätt.
Löfvens utsträckta hand över blockgränsen i all ära, men framför allt arbetsrätten blir en svår nöt att knäcka. Vid förhandlingsbordet har vi Annie Lööfs Centern som vill slopa turordningsreglerna för alla företag med färre än 50 anställda. Det är en reform som i praktiken skulle ta död på lagen om anställningsskydd.
Både Centern och Liberalerna har också hårt drivit linjen att lagstifta om en sänkning av avtalens lägstalöner. För några år sedan gav Liberalernas Jan Björklund till och med alla länsorganisationer i dåvarande Folkpartiet uppdraget att på sina hemorter driva på för att sänka lönerna för nyanställda inom offentlig sektor.
Och Annie Lööf retade gallfeber på många kommunalare när det stod klart att den sänkning av ingångslönen som hon förespråkade för nyutexaminerade undersköterskor skulle innebära att dessa undersköterskor på ett helt år inte skulle tjäna vad Annie Lööf själv tjänar på en månad.
Dessa fakta går inte att bortse ifrån när mittenpartierna och Socialdemokraterna inleder sina samtal. Sett till den långa rad av motsättningar som finns i grundläggande ideologiska frågor runt arbetsrätt och löner skulle man alltså kunna dra slutsatsen att förhandlingarna ser mörka ut redan innan de startat.
Dessa frågor är också för stora för att skjuta upp till budgetförhandlingarna. Även om dagens samtal gäller att skapa en regering måste den redan nu baseras på en ungefärlig överenskommelse om budgetens riktlinjer. Ingen vill att regeringen ska falla redan när budgeten ska läggas senast den 5 november. Än viktigare blir det att vid en överenskommelse staka ut huvudspåren i samverkan för hela mandatperioden.
Relativt omgående kommer Socialdemokraterna och mittenpartierna därför att bli varse om det över huvud taget går att komma framåt.
Ändå måste vi utgå ifrån att alla parter gör ett allvarligt försök till överenskommelse. Alla ingående partier är också vana vid en demokratisk process där realpolitiken baseras på kompromisser för att nå en majoritet.
Kvar finns också möjligheten att lämna delar av sakpolitiken därhän. Som Arbetets ledarsida tidigare har skrivit borde det finnas goda möjligheter att delar av arbetsrätten lämnas åt parterna att sluta avtal om snarare än att försöka tvinga fram en politisk kompromiss om ny lagstiftning.
Att till exempel med lagstiftning sänka svenska arbetares löner under kollektivavtalets nivåer – en politisk manöver som dessutom troligtvis bryter mot den fria förhandlings- och föreningsrätten – finns det naturligtvis inget kompromissutrymme för hos Socialdemokraterna. Och borde inte finnas hos något parti som försvarar den svenska partsmodellen vid lönebildning.
Visst behöver vi lagar som formar ett grundläggande regelverk för arbetsrätt och anställningsvillkor. Detta grundläggande lagstadgade regelverket måste försvaras och dessutom förbättras avsevärt för svensk arbetskraft.
Att Centern och Liberalerna kommer att ändra ståndpunkt runt arbetsrätten kan vi inte hoppas på. Men när Sverige jagar en regeringskonstellation som i överensstämmelse med väljarmajoriteten vill värna de demokratiska spelreglerna och stå för människans lika värde kan vi ändå hoppas att mittenpartierna använder sin realpolitiska kompetens.
Att säga nej till ett mittenstyre och släppa in Sverigedemokraterna till regeringsmakten och skylla det på att mittenpartierna inte får sänka arbetares löner och försämra anställningsskyddet skulle vara en synnerligen dålig idé av Centern och Liberalerna.
