Stina Stoor: Jag tvingas välja bort lillasyster – igen

Hon säger inget, inte först. Inte på flera timmar. Men min äldsta dotter mår inte bra när jag hämtar på skolan.

En i personalen har också märkt något och gissar på hängig/förkylning-typ-sådär.

Jo. Hon har fått sitta med jackan på i klassrummet, eftersom hon skakat. De har inte ringt mig.

Vi åker inte till pianolektionen den eftermiddagen, så hennes lillasyster skriker om att jag alltid DALTAR, och att det är orättvist faktiskt! Orättvist!

Fast lillasyster brukar förstås hjälpa till hon med, ta hand om, bära skolväskan när storasyster kastat den i diket. Försöker. Ja. Försöker faktiskt.

Det hon inte alls borde behöva försöka.

Vi tre äter pasta med jag-minns-inte-vad. Storasyster har svårt att hålla i besticken.

Händerna lyder inte. Även detta irriterar lillasyster som tycker att hon bara borde ”skärpa sig” nu.

(Att vi inte kommit på det förut!)

Jag förstår. Mycket väl. När jag var liten hade min egen storebror haft en hjärnblödning och stal showen på så många sätt jag aldrig kunde konkurrera med.

…när jag skulle skriva min krönika nu hade jag tänkt skriva om storasyster bara, men hör lillasysters ord och ton i mitt huvud, ändå

Han behövde och behövde, jämt, tyckte jag då.

Och jag skulle vara tacksam över att jag var frisk och pigg, HADE HÄLSAN som det sas. Pyttsan!

Hälsan va? Jag ville inte ha HÄLSAN — jag ville ha KÄRLEKEN istället! Ja, omtanken riktigt.

Men, borde packa in båda barnen i bilen och sen iväg till lillasysters flöjtlektion ändå. Bara ta itu med.

Trots att storasyster sitter och vaggar fram och tillbaka med armarna runt sina ben.

Tillslut ringer jag mitt ex, pappan, och ber honom ta lillasyster till musikskolan. Förklarar. Något är fel, igen (det är alltid fel ”igen” just).

Lillasyster blänger på mig. Jag vet. Jag sviker. Jag försöker säga att: Det blir väl roligt att träffa pappa lite extra ändå?

Men det handlar inte om det, vilket hon välformulerat lyckas fräsa åt mig trots att hon bara är sju. Nej, det handlar — förstås — inte om DET.

Det handlar om att jag väljer. Väljer och väljer bort just henne, IGEN.

Storasyster hade en resursperson i skolan förut. Hon har rätt till extra stöd, men det drogs in.

Nu finns inget ”extra” längre, bara den vanliga röran. Trots att det är en extra dålig dag.

Storasyster hade fått ångest och flytt ut ur klassrummet den dagen. Försvunnit.

Fast lillasyster brukar förstås hjälpa till hon med, ta hand om, bära skolväskan när storasyster kastat den i diket. Försöker. Ja. Försöker faktiskt

Så rädd att göra fel när de skulle skriva skrivstil. Så rädd att hon inte kunde andas, att händerna skakade, att.

Och dörren till klassrummet hade stått på glänt.

Det var det här hon berättade sen, när vi blev ensamma. Under flöjten.

Storasyster hade suttit i en grå alkov vid den långa korridoren med ryggsäckar och jackor.

Ensam. Värdelös — ända till rasten när en kompis kom. En annan åttaåring. Ansvar så. Fixa. Stötta.

Ingen vuxen. Nej. Ingen hade märkt.

En indragen resurs, som cirklar på vattnet. Inte bara ett barns liv, utan två, tre.

Och när jag skulle skriva min krönika nu hade jag tänkt skriva om storasyster bara, men hör lillasysters ord och ton i mitt huvud, ändå.

Lillasystersorgen så. Fotens stamp. Den som talar hörs förstås mer än den tysta, men ändå.

De är båda, vi är alla tre, pärlor på samma sköra tråd.