Maija Ronkainen, pensionerad städerska, är en av dem som berättar om livet som finsk invandrare i Sverige i tv-serien Kova työ/Hårt arbete. Bild: Mimmo Lidén/SVT

Tårarna kommer redan efter första scenen. Jag är på väg hem från bokmässan i Göteborg, utmattad och upprymd efter några intensiva jobbdagar. På tåget trycker jag i gång SVT-serien Kova työ (Hårt arbete) där Lina Puranen och Nanna Marjo Huolman porträtterar sin föräldrageneration, de finska arbetskraftinvandrarna som kom till Sverige från 1950-talet och framåt.

Sångerskan Darya Pakarinen och Månskensorkestern sätter tonen. Svartvita arkivbilder från arbetslivet och Finlandsfärjan (eller ”Sverigebåten” som det heter i Finland) spelar fint med tangotonerna och texten: ”Jag stannar bara ett år/sedan kommer jag tillbaka/från Helsingfors till Stockholm/och därifrån till Borås”.

Många stannade längre än så. Hela livet. Rotade sig, mötte kärleken. ”Jag skulle stanna en månad. Sedan träffade jag en finsk kvinna och på grund av henne är jag kvar här än”, berättar Jorma i serien.

400 000 personer flyttade från Finland till Sverige under en trettioårsperiod. De jobbade på Scania i Södertälje, Finnboda varv i Stockholm och Algots i Borås. Hörsammade kallelsen från kapitalet och följde sina drömmar om ett bättre liv. Rekryterades till och med på plats i Finland, under en tid då svensk industri skrek efter arbetskraft.

Mina föräldrar var några av dem. Finnjävlarna. Mamma jobbade som servitris, städare och vårdare. När hon dog en för tidig död 2006 hade hon 5 423 kronor på kontot. Det var förtidspensionen.

Mina föräldrar var några av dem. Finnjävlarna. Sveriges första och största grupp av ”de andra”, för att prata postkolonialska. Mamma jobbade som servitris, städare och vårdare. Hon såg ”svensk” ut – men snyggare förstås, med sitt mörka, lockiga hårsvall. Hon hade velat bli skådespelare. När hon dog en för tidig död 2006 hade hon 5 423 kronor på kontot. Det var förtidspensionen. ”Återkommande ryggbesvär sedan 1976”, står det i läkarjournalen.

Det är inte hudfärg som definierar ”den andre” i det här fallet, utan språk och klass. Mamma Pirjo-Purjo pratade inte som mina kompisars föräldrar. Lägg därtill historiska stereotyper om våldsamhet och 1800-talets rasbiologiska teorier om finnar – som idéhistorikern Pia Laskar har skrivit utförligt om i antologin Ras och vithet (2017) – så är det inte konstigt att det gick som det gick.

Finland hade varit en del av Sverige i 700 år, nu var vi plötsligt invandrare. Men när nya grupper kom hit klättrade finnarna i rashierarkin. Vi var inte muslimer som bosniakerna utan kristna, och när Finland gick med i EU blev vi en del av väst. I dag är vi nästan som gemene man. Särskilt vi barn till den första generationen.

Jag har avancerat från städjobb och lager till kultur och media, flytt förorten för innerstaden. Våra föräldrar klättrade sällan, de blev vid sin läst och rotade sig i finntäta trakter som Upplands Väsby och Hallstahammar. Men klassresan är ett undantag. Och inte bara av godo. Vi är många som har förlorat kontakten med språk och kultur.

Den finska migrationen till Sverige är till stor del en oskriven historia. På svenska finns nästan inget publicerat om de hundratusentals arbetarna och deras liv här. Lina Puranen och Nanna Huolman fyller därför ett stort tomrum. Berättelser från arbetslivet står ju rent generellt i medieskugga och för arbetare med utländsk bakgrund är historierna ännu mer osynliga. Det är också högst personligt: Kova työ är som en upprättelse för mamma och pappa, och deras bidrag till välfärden.

För hur ofta ser vi arbetare i medierna? Nästan aldrig, är det beklämmande svaret. En rapport från tankesmedjan Katalys har visat att arbetarna nästan försvunnit från nyheter och faktaprogram i tv. I dokusåpor och drama är gruppen något mer förekommande. Inte undra på att högerpopulismen växer.

Hur ofta ser vi äldre i medierna? Utanför program som Fråga doktorn eller nyhetsinslag om vård och äldreomsorg – nästan aldrig. En rapport från medieanalysföretaget Meltwater (2015) har visat att äldre oftast omnämns som grupp och sällan får komma till tals själva. Så det är otroligt uppfriskande att se Maija, Raili, Paavo och de andra berätta om arbetet, den första kärleken, mötet med Sverige. Kanske är det första gången de berättar? Första gången som någon frågar?

Och hur ofta ser vi sverigefinnar i svenska medier? Efter lång kamp har vi egna tv-nyheter (Uutiset) och en egen radiokanal (Sisuradio). Vi har nationell minoritetsstatus. Men min erfarenhet efter två år som aktiv i det sverigefinska communityt är att få bryr sig. Det är en egen bubbla. Minoriteterna får sköta sitt, det är inget som berör majoritetssamhället.

Varje gång jag hör en mollstämd melodi i tangotakt, då kommer tårarna. Det är inte hemlängtan. Sverige är hemma, i den mån nationsgränser kan ringa in ett hem. Nej, det är längtan efter upprättelse.

Så varje gång jag hör en mollstämd melodi i tangotakt, då kommer tårarna. Det är inte hemlängtan. Sverige är hemma, i den mån nationsgränser kan ringa in ett hem. Nej, det är längtan efter upprättelse.

Jag försöker berätta för en svenskspråkig vän på krogen. ”Men det har ju gått bra för dig! Och finnar är välintegrerade, lyckade exempel på invandringen”, säger han.

Jag svarar: ”Det har inte gått lika bra för alla. Mamma söp ihjäl sig, en kusin blev kriminell. Jussi jobbade sig till graven och min son är språklös. På Karolinska institutet finns fortfarande 76 kranier märkta med ordet ’finne’. Såvitt jag vet förs ingen kampanj för återlämning.”

Det är inte invandringens pris. Utan assimileringens och klassamhällets.