I dagarna har organisationen ”Tantpatrullen” genomfört sin 400:e demonstration för högre pensioner utanför riksdagshuset i Stockholm.

Tantpatrullen startade inför valet 2014. De krävde högre pensioner och pekade på att alltfler blir fattigpensionärer, särskilt kvinnor.

Men inte mycket har hänt.

Andelen fattigpensionärer har fortsatt att öka i Sverige medan den minskar i övriga Norden.

Vi ligger fortfarande bra till i ett europeiskt perspektiv, men skillnaden i pension efter att ha jobbat ett helt yrkesliv och att inte ha jobbat alls blir allt mindre för många LO-anslutna yrkesgrupper.

Enligt en rapport från Pensionsmyndigheten i våras levde 245 000 pensionärer på ”relativt låg ekonomisk standard” år 2017.

Det innebär en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten vilket motsvarar 12 100 kronor i månaden. Två tredjedelar av dem är kvinnor.

Huvudskälet till att pensionärer hamnar under fattigdomsgränsen är att de ofta bor billigt och därmed inte får maximalt bostadstillägg.

Men att det räcker med att ha en något lägre bostadskostnad än flertalet för att falla under fattigdomsstrecket visar tydligt att pensionen är just så otillräcklig som kritikerna fört fram.

Att en del äldre dessutom – ofta av okunskap – inte ansöker om bostadstillägg trots att de har rätt till det, gör bilden än mer oacceptabel.

När arbetande människor under hela sitt liv betalar in skatt för trygghet i ålderdomen måste vi ha system som säkerställer att de också får del av de förmåner de betalat in till.

Redan när det nya pensionssystemet började fasas in 1999 varnade många kritiker för usla pensioner för LO-anslutna när systemet var helt infört runt 2017.

Nu är vi där. Och pensionen för lågavlönade blev precis så låg som kritikerna befarande.

Samtidigt används dagens fattigpensionärer i den nationalkonservativa propagandan som skyller på de flyktingar som kom 2015.

Men pensionssystemet infördes som sagt redan 1999 och fasades in enligt den plan som fastställdes redan då.

Högerkrafter har dock alltid använt revor i den svenska välfärden för att angripa den svenska arbetarrörelsen.

Vad kan då göras för att förbättra pensionerna?

Hindret för en förändring är det som ofta lyfts som en styrka; att pensionssystemet baseras på en bred politisk uppgörelse.

Bakom uppgörelsen står de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna. Och på senare tid även Miljöpartiet.

Det betyder att en förändring av systemet helst också måste baseras på en uppgörelse mellan alla dessa partier.

Men är det verkligen möjligt?

Argumentet för att pensionssystemet måste ha en bred politisk acceptans är att det ska bli långsiktigt hållbart och slippa förändringar i takt med maktskiften i riksdagen.

Men när resultatet blev just så ogynnsamt för många lågavlönade LO-grupper som kritikerna redan 1999 befarade behövs mer politisk vilja.

I juli presenterade Socialdemokraterna ett eget första förslag som skulle kunna ge en snabb första förbättring för dagens pensionärer.

Håll fast vid det och låt inte frågan begravas en gång till.

Arbetarrörelsens företrädare måste visa att det finns en vilja att förstärka pensionssystemet.

Observera att behovet av en förstärkning inte är detsamma som att höja pensionsåldern.

Syftet med höjd pensionsålder är bara att hålla pensionen på samma nivå som i dag trots att livslängden ökar och att pensionen därmed ska betalas ut under en längre tid.

Men om inte systemet samtidigt förstärks kommer lågbetalda LO-grupper även i framtiden att slussas ut som fattigpensionärer efter ett helt yrkesliv – med den skillnaden att de först måste jobba längre tid än i dag.

Förstärkta pensioner måste bli en prioriterad fråga för arbetarrörelsen under hela den kommande mandatperioden.