Daniel Lehto: Att gå mot berget

Det började egentligen året då jag lärde mig behärska läsandets och skrivandets konst.

Jag hade precis börjat ettan, och gick från att titta på bilderna i mina sagoböcker till att ett år senare läsa Tolkiens Härskarringen och spela Drakar och demoner.

Och jag visste vad jag ville bli när jag blev stor. Jag skulle bli författare och jag skulle göra egna rollspel.

Det var historierna jag bar inom mig som ville ut. Berättarlusten överskuggade allt annat.

I mellanstadiet fyllde jag hela skolhäften med mina berättelser.

I högstadiet suckade min lärare åt mina uppsatser: de var förvisso bra, men ack så långa!

I gymnasiet fick den första uppsats jag skrev läraren att utbrista: ”Du måste bli författare!”

Jag stressar inför deadlines, går på möten, håller föreläsningar och åker Sverige runt på mässor och event. Och jag älskar var sekund, för det var hit jag hela tiden ville

Men sommaren efter gymnasiet tog också livet vid.

Även om jag aldrig övergav skrivandet, fick det mindre utrymme, då jag rastlöst hoppade mellan olika arbeten, varav inget handlade om skrivande.

Jag gick dock en distansutbildning i skrivande och frilansade för olika tidningar, men det var vid sidan om.

Jag gjorde en termin vid Österlens folkhögskola, började krönikera och hade i skrivandet en bisyssla som följde mig genom åren.

Jag fick barn, gjorde två terminer skrivande på distans, både för att kunna vara hemma längre med dottern, och för att jag ville skriva.

På dagarna var jag med henne. På kvällarna satt jag vid tangentbordet. Mina berättelser ville ut.

När jag inte skrev malde de i huvudet, alla karaktärer och historier som längtade att bli till.

När dottern blev lite större lekte vi fram ett spel. Det gick så bra att vi gav ut det, vilket ledde till förlagskontrakt.

Det var där någonstans jag insåg att livet hade hänt, åren gått och att jag fortfarande hade skrivandet som bisyssla.

I den vevan gjorde jag en intervju med fantasyförfattaren Mattias Jonsson, som i sin tur berättade om en föreläsning av Neil Gaiman, ett stort namn inom genren.

I föreläsningen pratade Gaiman om att alltid i varje beslut gå mot berget – målet.

När jag inte skrev malde de i huvudet, alla karaktärer och historier som längtade att bli till

Mitt berg hade jag inte närmat mig på länge, utan bara betraktat på avstånd. Det var nästan förlösande.

Jag bestämde mig för att från och med nu bli den där vuxne jag ville vara som sjuåring. Jag spanade in berget, tog ut kursen och började gå.

I dag har jag anställning som redaktör och lever på att konstruera spel, skriva och jobba med andras skrivande.

Mina arbetsveckor är längre än någonsin, jag bränner midnattsolja och sover för lite när barnen är sjuka, eftersom jag då jobbar kväll och natt för att det inte alltid finns tid att vabba.

Jag stressar inför deadlines, går på möten, håller föreläsningar och åker Sverige runt på mässor och event.

Och jag älskar var sekund, för det var hit jag hela tiden ville.

Även om jag nådde fram, har jag bara precis börjat bestiga berget. Det är högt, brant och inte alla klarar det.

Förutom hårt arbete behöver man också tur. Alla som jobbar hårt kommer inte fram.

Jag är därför tacksam för alla de omständigheter som via omvägar fört mig hit.