”Så kan hamnkonflikten lösas”

Parterna på arbetsmarknaden har alltid vetat att stridsåtgärder kan vara samhällsfarliga och att de själva inte alltid kan lösa problemet.

En stridande part skyller alla skador på motparten.

SAF och LO enades i Saltsjöbadsavtalet 1938 om en procedur som ”i möjligaste mån” skulle förebygga sådana konflikter. Ett viktigt problem lämnades olöst.

Det var underförstått att bara den politiska vägen återstod. Regering och riksdag kan ingripa med lagstiftning.

Det bör i så fall ske på ett sätt som så litet som möjligt inskränker parternas frihet och ansvar. En normalt välfungerande arbetsrätt bör inte krånglas till.

Två alternativa lagförslag riktas nu mot Hamnarbetarförbundets agerande i Göteborgs hamn.

Det ena har lagts fram av regeringens utredare, det andra av Svenskt Näringsliv och LO gemensamt.

Båda syftar till långtgående och svårbedömda förändringar i arbetsrätten.

Hamnarbetarna i Göteborg tillgriper stridsåtgärder för att förbättra villkoren men vill inte ha kollektivavtal, eftersom det skulle medföra fredsplikt.

Det är detta Svenskt Näringsliv och LO med flera vill ändra på.

En ny regel ska förbjuda stridsåtgärder som inte syftar till ett kollektivavtal. Särskilda förbud riktas mot försök att kringgå den regeln.

Hamnarbetarna erbjuds alltså att förhandla om ett kollektivavtal.

Då har de i princip rätt att använda stridsåtgärder, men arbetsgivaren är bunden av sitt avtal med Transportarbetatreförbundet och kan bara erbjuda en kopia av Transports avtal, ett så kallat hängavtal.

Hamnarbetarna erbjuds att förhandla och att strejka för något de redan har rätt till enligt Transportavtalet.

Problemets lösning är superenkel. Riksdagen kan i en lag bestämma att Transportarbetareförbundets hamnavtal ska gälla också i Göteborgs hamn

Är det en trovärdig konstruktion? Hur tänker man sig att den ska fungera i andra konflikter och branscher?

Det har i Sverige aldrig varit förbjudet för en facklig organisation att med stridsåtgärder mot arbetsgivaren tränga undan en konkurrerande organisation från rätten att träffa avtal.

Det vill man nu ändra på. Men det kan ibland vara ett löntagarintresse att en mer effektiv organisation tar över ansvaret från en svagare.

Ett förbud mot stridsåtgärder som påtryckning kan motverka en strukturreform. Total frånvaro av gränskonflikter är inte ett ideal.

I mer än hundra år har vi haft syndikalister som ibland strejkar och alltid vägrar att teckna kollektivavtal.

Finns det någon anledning att förbjuda det? Det rör sig om liten skara idealister med en egen tradition.

De är socialister men har aldrig haft som mål att erövra politisk makt. Det förbud som förbereds mot strejkbenägna hamnarbetare skulle göra syndikalisterna till martyrer.

Inom LO finns en oro för något som kallas avtalsshopping. Man varnar för en situation där en arbetsgivare kan välja sina motpartner, kanske utanför LO.

Den risken har betecknats som liten, förhållandet mellan näringslivet och de etablerade fackförbunden är sådant att avtalsshopping inte är något hot att ta på allvar.

Ja, så är det i dag, efter mer än 20 år av exemplariska relationer på arbetsmarknaden: ingen kostnadsinflation, ingen stor löneglidning, respekt för den konkurrensutsatta industrins roll som löneledande och ytterst få arbetskonflikter.

Initiativet till det utmärkta industriavtalet togs av facket.

Så var det inte under kvartsseklet från 1970. Det som mest utmärkte den tiden var talrika konflikter, bland dem många otillåtna strejker, och politisering av nästan alla frågor som rörde arbetsmarknaden, både lönebildningen och arbetsrätten.

När räntan steg till 500 procent var Svenska Arbetsgivareföreningen på väg ut ur det kollektiva systemet.

Hamnarbetarna i Göteborg tillgriper stridsåtgärder för att förbättra villkoren men vill inte ha kollektivavtal, eftersom det skulle medföra fredsplikt. Det är detta Svenskt Näringsliv och LO med flera vill ändra på

Många i den unga borgerliga generationen blev nyliberaler.

Om man lägger ihop allianspartiernas och Sverigedemokraternas aktuella förslag om lönebildning, kollektivavtal och arbetsmarknad påminns man om perioden från 1970.

Här pågår på nytt en politisering av löneavtal och arbetsrätt med en underton av misstroende mot facket.

Vi kan inte på fem eller tio års sikt utesluta att en del arbetsgivare väljer att träffa avtal med fackliga fribytare och därmed utestänger LO-förbund, om tillfälle ges. Avtalsshopping är en möjlig risk.

Hur ska man då göra slut på hamnkonflikten?

I ett seminarium 29 augusti vid Stockholms universitets juridiska fakultet påminde professorn i arbetsrätt i Lund, Birgitta Nyström, om något som hände i avtalsrörelsen 1971.

Regeringen och riksdagen avbröt då omfattande strejker och lockouter genom en lag om fortsatt giltighet av vissa kollektivavtal. Avtalen hade löpt ut, men den tillfälliga lagen innebar att fredsplikten trädde i kraft på nytt.

Jag frågade Birgitta Nyström om det finns någon internationell arbetsrättslig regel som skulle förhindra ett liknande beslut i Hamnkonflikten.

Det bedömde hon som mindre sannolikt. 1971 års lag prövades av Europadomstolen som ansåg den tillåten.

Problemets lösning är superenkel. Riksdagen kan i en lag bestämma att Transportarbetareförbundets hamnavtal ska gälla också i Göteborgs hamn.

Det betyder fredsplikt.

Inget annat i arbetsrätten behöver ändras.