Han drog till Pakistan och köpte en kamel.

Jag mötte den ljushåriga svensken på en sorts campingplats i Islamabad.

Det var varmt som satan och han låg i en hängmatta som var uppspänd mellan två träd.

Fast det var en evighet sedan händer det att jag då och då berättar hans historia. Det finns något där, något viktigt.

Svensken som lämnade allt reste runt i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan innan han beslöt sig för att köpa en kamel, rida till Islamabad och ta flyget hem.

Han red från by till by.

Det var samma sak varje gång, berättade han.

På eftermiddagen kom han till en by där han togs emot med öppna armar. Han blev erbjuden mat, värme och svarade på nyfikna frågor.

På morgonen när han skulle rida vidare brukade de fråga vart. När berättade att han skulle vidare till den och den grannbyn var reaktion ofta densamma.

– Dit? Åk inte, de kommer att slå ihjäl dig.

Men han struntade i varningarna och hoppade upp på kamelen.

Senare på eftermiddagen kom han fram. Där upprepade sig proceduren. Han blev oftast mottagen med öppna armar, ett mål mat och nyfikna frågor.

Sen kom frågan igen. Vart ska du sen? Och samma reaktion. Dit? Den byn är livsfarlig. De kommer att döda dig!

Man kan tänka lite hit och dit om det där. Det mest uppenbara är att de flesta han mötte var hyggliga men rädda för sina grannar. Det är begripligt. Kanske bråkade byarna om marken? Kanske fanns det ett uråldrigt gruff som startat av skäl som ingen längre minns?

Så har det ju alltid varit, i alla samhällen. Gruff har en tendens att växa fast. Mycket tack vare att det alltid finns människor som förstått hur man ska exploatera missnöje.

Det är ett enkelt sätt att öka sin egen makt. Hatet mot andra definierar oss, vår grupp.

Diskriminering har ofta en lång historia. I Sverige utfärdade vissa socknar under 1700-talet förbud mot gästfrihet. ”Tattare” eller ”zigenare” fick inte sova i socknens gårdar.

I början av 1900-talet köpte vissa landsortskommuner upp hus som romer hade flyttat in i samt försvårade deras folkbokföring.

1921 inrättades rasbiologiska institutet i Uppsala, vars forskning gick ut på att peka ut skillnaderna – inte likheterna – mellan människor.

När baltiska flyktingar kom till Sverige under andra världskriget reagerade textilarbetarfacket i Norrköping med att kräva att alla ”balter” skulle utvisas.

När ett samhälle står inför ett problem – påhittat eller inte – gör man nog klokt i att fundera på vad svensken i Pakistan hade gjort.

Jag gissar att han hade struntat i varningarna hoppat upp på kamelen och dragit till nästa by.