”Socialdemokraternas stora misstag – borde inte ha släppt sjukvårdsfrågan”
Sjukvården borde ha varit Socialdemokraternas paradgren i valet 2018. Att inte se tyngden i frågan kostade på. Det skriver statsvetaren och socialdemokraten Daniel Wolski i en eftervalsdebattartikel.
Daniel Wolski (till höger) är kritisk till Socialdemokraternas valkampanj under ledning av valgeneral John Zanchi (till vänster).
Under hösten 2017 fick Socialdemokraternas blivande valgeneral John Zanchi frågan på ett besök i Skåne om varför sjukvården inte hade tagit större plats i förvalsstrategin.
Svaret han gav var att ”det är ingen som röstar utifrån sjukvården”.
I stället mejslade Zanchi fram en valstrategi med starkt fokus på repressiv politik för hela vintern 2017 och våren 2018, och opinionssiffrorna för S föll.
De satsningar som presenterades drunknade i hårdare tag-retoriken.
Dessutom var saknaden efter en sammanhängande socialdemokratisk berättelse för sjukvården, kopplad till en genomgripande reformagenda på området, stor.
Och tvärt emot valgeneralen John Zanchis utsaga var sjukvården väljarnas i särklass viktigaste fråga.
Enligt Valu ansåg hela 56 procent av väljarna att sjukvården var den viktigaste frågan för val av parti.
Det följer mönstret från 2014, då väljarna värderade den lika högt.
Skillnaden mot förra valet var att 33 procent av väljarna 2014 hade störst förtroende för Socialdemokraterna inom sjukvården.
Möjligtvis hade väljarna varit mer intresserade av att lyssna till det än den repressiva agenda som under ett halvår tryckte tillbaka Socialdemokraterna i opinionen
Den siffran sjönk med 7 procentenheter till valet 2018, enligt SVT:s viktade vallokalsundersökningar för 2014 och 2018. Socialdemokraternas väljarstöd gick samtidigt ner i samtliga landsting.
Bakgrunden till att Socialdemokraterna förlorat förtroende i sjukvårdsfrågan finns på ett antal plan.
Först och främst gjorde den socialdemokratiska partiledningen 2014 ett stort misstag i att inte förstärka sjukvårdens betydelse i valmanifestet.
Partiledningen och partiets strateger bedömde frågan som högst ”en bubblare” – i stället för att se sjukvården utifrån de faktiska behoven.
När den S-ledda regeringen tillträdde utsågs en sjukvårdsminister som saknade erfarenhet av sjukvårds- och landstingsfrågor.
Inte nog med att sjukvårdens betydelse sattes åsido – i praktiken ställdes sjukvården under finansdepartementets kontroll.
Därefter lades budget efter budget för sjukvården som inte motsvarade de skriande behoven.
Det var egentligen inte förrän vid slutet av mandatperioden som landstingen fick betydande tillskott av resurser.
Under tiden hade vårdplats- och akutmottagningssituationen förvärrats i hela landet.
Samtidigt ersatte regeringen ”kömiljarden” med en ”professionsmiljard”, vilket var bra i sak men ledde till att de borgerliga enkelt kunde angripa S för att ha nedprioriterat arbetet mot långa väntetider.
Som en del av åtgärderna för att hantera sjukvårdens problem valde regeringen under mandatperioden dessutom att ställa sig bakom Måns Roséns utredningsförslag, som lade stor vikt på ökad centralisering av den högspecialiserade vården.
I samma veva pågick diskussioner om nedläggningen av bland annat BB i Sollefteå och andra vårdinrättningar i mindre orter runt om i landet.
I en tid där många väljare utanför storstadsområdena känt sig ”lämnade därhän”, tecknades sjukvården in som nästa avvecklingsområde.
I stället mejslade Zanchi fram en valstrategi med starkt fokus på repressiv politik för hela vintern 2017 och våren 2018, och opinionssiffrorna för S föll
I väljarandelar tappade Socialdemokraterna som mest i bruksorterna och på landsbygden.
Mot bakgrund av ovanstående blev sjukvården inte till den politiska paradgren Socialdemokraterna varit vana vid. I stället förlorade S förtroende i sjukvårdsfrågan.
Så, vad hade kunnat göras annorlunda?
Med en annan avvägning i den ekonomiska politiken hade både strukturella reformer och breda satsningar på sjukvården kunna genomföras.
Det skulle dels kunna inbegripa en större finansiell reform där statsbidragen värdesäkras genom årlig uppräkning av pris, lön och demografi.
Den statliga vårdgarantin skulle också behöva förändras för att bättre anpassa vården till patienternas enskilda behov.
Inom tandvården hade kostnaderna för vård kunnat likställas med övrig sjukvård.
På kompetensförsörjningsområdet hade en omfattande utbyggnad av antalet platser kunnat genomförts på specialistsjuksköterskeprogrammen och andra vård- och omsorgsyrken, där det råder eller kommer råda brist på personal.
Man hade kunnat tänka sig en större nationell strategi för att locka fler unga till vård- och omsorgsyrken.
Och till detta en betydande satsning på bättre arbetsmiljö, exempelvis genom förkortad arbetstid.
Detta och mycket annat hade kunnat hamna i fokus för S nationella sjukvårdspolitik.
Möjligtvis hade väljarna varit mer intresserade av att lyssna till det än den repressiva agenda som under ett halvår tryckte tillbaka Socialdemokraterna i opinionen.
____________________________
Arbetet har efter artikelns publicering kontaktats av Socialdemokraternas valledare John Zanchi, som säger att han inte har uttalat sig som citatet lyder ovan i artikelns andra stycke.
