Stridsberg skildrar mäns våld mot kvinnor

RECENSION. Blod, piss och skit rinner längs Kristinas ben. Jägaren som plockade upp henne på gatan plockar nu isär henne i skogen.

Några delar av Kristina hamnar i resväskor som jägaren lämnar utmed vägen, huvudet sänker han ner i syra medan inälvorna får ligga kvar på marken tills kråkorna har pickat sig mätta.

Hennes bh hängs upp i en gren och återfinns långt senare av ett barn som vandrar i skogen med sin far.

Kristina ser allt hända när hon tittar ner från sin plats i tidens hålrum.

Inledningsscenen där kvinnan delas i sju delar för oundvikligen tankarna till Kim Wall.

Men hjältinnan i Sara Stridsbergs roman är inte en prisbelönt och eftertraktad journalist.

Hon är en ingen som trillat ner i en av samhällets rotvältor. Begagnad och kasserad.

En skärva av en familj där tragik är mer än ett arvegods – det är en familjeklenod.

Bara vid ett tillfälle, 270 sidor in i romanen, nämns hon vid namn. Tills dess är Kristina hon.

Samtidigt som hon är ingen är hon alla döda, styckade kvinnor som har blivit stapelvara i vår underhållning.

Lägerelden vi samlas runt, följetongen på löpsedlar och i tv-serier.

Våldet mot kvinnor löper som den blodröda tråd som syr ihop Sara Stridsbergs författarskap, där patriarkatets våta filt är tyngden som trycker ner och gör det svårt att andas, än mindre leva.

Kärlekens Antarktis är en Snövitsaga, om sagan hade handlat om någon annan än Snövit.

Nog blir det tragik en masse.

Kristina växer upp i en trasig familj, ser lillebror Eskil drunkna i floden, fastnar i heroinet, går på gatan, får sitt första barn tvångsomhändertaget och lämnar frivilligt ifrån sig sitt andra.

I händerna på en sämre författare hade det blivit socialporr.

Men med Stridsbergs känsla blir Kärlekens Antarktis något annat.

Namnet i sig antyder att romanen utspelar sig i ett kargt ödelandskap där inget kan gro.

Samtidigt är det just vad det gör.

I allt mörker blänker hoppet, inte som en fyrbåk, men som ett lätt snöfall.