”Lärare betalar med sin hälsa för dålig styrning av skolan”

Lärarnas avtalsrörelse är inne i ett avgörande skede, men parterna tycks stå mycket långt ifrån varandra.

Den politiskt styrda arbetsgivarparten SKL vill förhandla till sig ökade möjligheter att välja vem som ska sägas upp vid arbetsbrist, medan lärarfacken vill se tydliga avtalsskrivningar om minskad arbetsbelastning.

När grund- och gymnasieskolan diskuterades under valrörelsen handlade det mest om mobiltelefoner, stök i klassrummet och att övertrumfa varandra i antalet utlovade lärarassistenter. Förskolan diskuterades knappt alls.

Socialdemokraterna gjorde under sommaren ett försök att problematisera marknadsstyrningen, men fick inget större genomslag.

Fördjupande samtal om skolans styrning är svåra att få till i ett debattklimat som karakteriseras av klickbeten, oneliners i debattprogram och att servera väljarna den enkla lösningen på svåra frågor.

Skolans styrning är en sådan svår fråga.

För att förstå varför svensk skola har gått från världsledande till genomsnittlig, behöver man undersöka hur lärares möjligheter att göra ett bra arbete påverkats av de förändringar av skolans styrning som sjösattes under nittiotalets början.

Målstyrningen har gått för långt. Skolan och förskolan behöver regler för huvudmännen att förhålla sig till

Regelstyrning blev målstyrning och lärares frihet att styra sin arbetstid lämnades till förmån för att arbetsgivaren styr över en huvuddel av arbetstiden.

En tydlig förskjutning av makt från lärarna till huvudmännen.

Det ansågs omodernt med fasta regler för lärares arbete. I stället skulle politiker sätta mål för verksamheten.

Tanken med förändringen var att locka fram nya arbetsmetoder som skulle vara bättre ur pedagogisk synvinkel, men också spara pengar och göra förskolan och skolan billigare över tid.

Kommunerna, som precis tagit över huvudmannaskapet från staten, var i ekonomisk kris.

Regelstyrningen var dyr! Målstyrningen gav kommunpolitikerna möjlighet att minska skolans resurser, samtidigt som ansvaret för verksamhetens kvalitet flyttades från politiker till lärare och rektorer.

Politiken började styra genom att ange mål i stället för förutsättningar.

I stället blev det ett mål att minska skolans resurser genom så kallade effektiviseringskrav.

Som en naturlig konsekvens av att målstyrning ersatt regelstyrning, ändrades också centrala formuleringar i kollektivavtalen på skolans område.

Begränsningen av lärares undervisningstid försvann och ersattes med att rektor leder och fördelar arbetet på skolan.

Därmed fick arbetsgivaren helt nya möjligheter att öka lärares arbetsuppgifter och arbetsbelastning.

Målstyrningen har gått för långt. Skolan och förskolan behöver regler för huvudmännen att förhålla sig till.

Fördjupande samtal om skolans styrning är svåra att få till i ett debattklimat som karakteriseras av klickbeten, oneliners i debattprogram och att servera väljarna den enkla lösningen på svåra frågor

Lärares möjlighet till för- och efterarbete måste skyddas av regler för hur mycket undervisning lärare som mest kan ha och hur mycket tid till för- och efterarbete lärare har rätt till.

Förskolan måste ha regler för hur stora barngrupper får vara och hur många förskollärare och barnskötare det ska vara per barngrupp.

Avsaknaden av regler i kombination med ständiga effektiviseringskrav har lett till ständigt ökande obalans mellan skolans och förskolans krav och resurser.

När lärare och rektorer inte klarar det omöjliga uppdraget att kompensera glappet mellan krav och resurser genom ökad effektivitet, ökar den arbetsrelaterade ohälsan och minskar kvaliteten i undervisningen.

Det här är vad det politiska samtalet om förskolan och skolan behöver handla om.

Inte bara om vilken kvalitet vi ha på förskola och skola, utan även om vilka regler förskolans och skolans huvudmän ska tvingas följa för att lärare ska ha rimliga förutsättningar att leva upp till samhällets krav.