Gripande skildring om att vara nära någon som blir allt sjukare

RECENSION. Den mångsidiga konstnären Marie-Louise Ekman har bland annat varit professor på Kungliga Konsthögskolan och chef på Dramaten.

Hon har gjort filmer och teaterpjäser, men mig veterligen inte skrivit någon bok tidigare.

Få se om hundarna är snälla ikväll handlar om hennes make Gösta Ekman – i boken kallad G – som får en allvarlig sjukdom och blir liggande på sjukhus i fyra månader mellan november 2011 och mars 2012.

Det är en lågmäld, återhållen och samtidigt mycket kärleksfull dokumentation av en närstående som befinner sig i en svår sjukdomskris.

Ekman säger sig vilja vara G:s minne eftersom han själv inte kommer att minnas.

Inledningsvis är orden få, men med hög specifik vikt.

Efterhand lägger hon ut texten omkring den komplicerade behandlingen och sjukhusrutinerna.

Hon iakttar också makens dramatiska förändringar, inte sällan påverkade av starka men nödvändiga smärtstillande mediciner.

Författaren lägger allt annat arbete åt sidan för att ägna sig åt maken, mot slutet av boken ordnar man en extra säng åt henne på G:s patientrum.

I denna gripande skildring kastas hon ideligen mellan hopp och förtvivlan, det är en bok om att vara nära anhörig och vänta ut ”stormen” hela tiden.

Jag måste ärligt tillstå att läsningen ibland är outhärdlig, inte minst beroende på alla komplikationer som tillstöter och G:s tilltagande rädsla.

På nätterna blir G ”bortförd av främlingar”, han vill låsa rummet för att vara på den säkra sidan.

Författaren blir djupt berörd av detta. ”Jag sa att jag vaktar honom även om jag är hemma./ Jag är hans vakt. /Hans försvarare”.

Författaren är mycket tacksam över behandlingen G får av personal som hon tycker är skamligt underbetald.

Det här är i första hand en drabbande vittnesberättelse ur en anhörigs skäligen hjälplösa synvinkel, och såsom sådan synnerligen storartad och gripande.