Det stormar nu
Allt det där om att det är jobbigt, och kanske lite farligt, lite högljutt, det stämmer nu, skriver Arbetets krönikör.
Jag sitter här, bakom ett skrivbord som är både bredare och tyngre än de sängar jag sovit (och vakat) i när jag drömde om ett skrivande liv.
Man säger mig att detta var Gunnar Hägglöfs skrivbord, och det finns böcker i hyllorna som är kvar från hans tid.
Jag borde säkert veta mer om honom än jag gör, men av vad jag har förstått var han en stor man, en av de med tyngd, han rodde iland många ting och vågade tala om allvarliga frågor.
Jag växte inte upp så.
Min mor kom från ett hem där det funnits både höjda röster och nävar, familjemiddagar där politiska åsikter drivit upp stämningen tills tavlor togs från väggen och slogs i huvudet på släktens uttalade kommunist, pang så!
Fast borgare var förstås ännu värre, jo huvvaligen!
Och så vidare. Tyckande och tänkande fanns det gott om, och ord som kapitalet och kolonisation.
Vi måste faktiskt börja ro båten nu mamma! Våga ta tag i våra åror
De vuxna arga karlarna skrek i hennes barndom, och hon bestämde sig tidigt för att vid hennes eget köksbord, det framtida, skulle det minsann finnas regler för att undvika bråk. Så blev det också. Och med de reglerna växte jag upp.
Den första var INGEN ALKOHOL, fast det räckte ju inte, det behövdes fler, så de övriga var ”här talar vi inte om” och det var tre saker som var de-allra-mest-förbjudna: PENGAR, RELIGION eller POLITIK. Aldrig.
Helst inte känslor heller, fast den regeln var inte uttalad på samma sätt utan något som uttrycktes med skruvsamheten hos den som tvingades lyssna.
Jag gick på kyrkans barntimmar både hos svenska kyrkan och pingstkyrkan i smyg och mamma blev förvånad flera år senare när hon fick veta vad jag haft för mig som liten, inte arg, bara förvånad. Liksom: Varfördå?
När världshändelserna passerade talade vi om jakthundar i stället.
Och det fanns en trygghet i det. Jo, i det lilla huset i skogen gick det att hålla mycket långt-långt-långt ifrån oss.
Vi tittade på Skilda världar, Skärgårdsdoktorn och Vem tar vem, på teven. Pratade om att lägga nytt tak nästa sommar.
Till och med samer undveks. Vi talade inte om att de fanns.
De levde ju ändå mycket nära oss kan tyckas, men, jag, jag trodde att det var som grottmänniskor kanske, nåt försvunnet!
När världshändelserna passerade talade vi om jakthundar i stället. Och det fanns en trygghet i det. Jo, i det lilla huset i skogen gick det att hålla mycket långt-långt-långt ifrån oss
Aldrig nämndes heller släktskapen med oss, vi, i vårat hus. Aldrig. Nej. Inget sånt.
Väldiga avstånd. Tidevarv och tusenmilastövlar.
Och jag trodde att nazister var försvunnet också. Att det var något i filmer från förr.
Ja, kanske att de förlorat i ett slag mot Elvis när han var snygg och sjungande stridspilot. Om den filmen nu fanns. Eller mot James Bond annars.
Men i alla fall: Någon hjälte hade förstås fixat biffen!
Så världen rörde inte mig. Inte oss.
Nä, man skulle ju inte lägga sig i det som inte angick en, det därute. Inte tro att man va nåt, utan sitta still i sin egen båt.
Men mamma, det stormar nu, och vi är inte längre barn, ingen av oss två.
Vi måste faktiskt börja ro båten nu mamma! Våga ta tag i våra åror.
Allt det där om att det är jobbigt, och kanske lite farligt, lite högljutt, det stämmer.
Men det är VIKTIGT också mamma! Och vi kan nog lära oss än.
