Den sista tiden före valet var Socialdemokratins mest tydliga under hela mandatperioden.

Här fanns den traditionella ideologin om att skapa ett samhälle där våra gemensamma resurser fördelas till ett välstånd för alla.

Men tyvärr, det går inte att säga annat än att det dröjde för länge.

I ambitionen att stärka statens finanser efter åtta år av Alliansens härjningar fick delar av den nödvändiga uppgraderingen av sjukförsäkringen, a-kassan och övriga förbättringar vänta till senare. Till alltför sent.

Efter fyra år har nu den statsfinansiella situationen vänts till att vara så gott som bäst i klassen i ett europeiskt perspektiv.

Statens finanser har bytts från ett kraftigt minus till ett starkt plus och den svenska statsskulden har sänkts till endast 37 procent av BNP.

Men hur positivt är det egentligen? I nationalekonomiska sammanhang brukar Sveriges låga statsskuld mest kommenteras med ett stort ”jaha”. EU:s gräns för tillåten statsskuld går vid 60 procent.

Ett femtontal EU-länder har högre statsskuld än detta. USA:s statsskuld är i dag 78 procent.

Samtidigt skapade de alliansstyrda nedskärningarna och skattesänkningarna ett stort tomrum i delar av vår gemensamma välfärd.

Då räcker det inte att kunna säga att vi har sänkt statsskulden från en låg nivå till en ännu lägre nivå.

Väljarna skulle mycket väl ha förstått om den rödgröna regeringen i det krisläge Sverige befann sig i efter Alliansens styre hade förklarat att avbetalningarna läggs på is tills vi säkrat vanliga människors grundläggande trygghet, som bra sjukförsäkring och rimlig a-kassa.

Upprustningen av Alliansregeringens nedskärningar borde snabbare ha skett på de områden som direkt och dagligen berör många människor.

Det är dock utmärkt att Socialdemokraterna nu har blivit mer tydliga med vilka reformer de vill se genomförda.

I frågor om anställningstrygghet, i förbättringar av vård och skola, upprustning av sjukförsäkringen och a-kassan, i viljan att skapa rimliga förutsättningar för löneförhandlingar mellan parterna, måste socialdemokratin vara tydlig och stå fast vid sin ideologi.

Med nuvarande valresultat är möjligheterna att få riksdagens gehör för denna socialdemokratiska ideologi beskuren – men inte omöjlig.

Det kräver dock ett blocköverskridande samarbete.

En uppenbar stötesten är Centerns mycket rigida inställning på arbetsmarknaden.

Partiet vill i det närmaste helt avskaffa turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd och är det parti som vid sidan om Moderaterna ivrigast driver förslaget att med lagstiftning sänka lönerna för de redan lägst avlönade.

Detta arbetarhat måste upphöra hos Centern om ett samarbete ska vara möjligt.

I den grundläggande frågan om välfärdens omfattning finns dock klara beröringspunkter, likväl som det finns det inom Liberalerna.

Att båda mittenpartierna nu ivrigt intygar att de kommer att rösta bort Stefan Löfven som statsminister när riksdagen öppnas betyder i realiteten ingenting.

Det är ett hot ämnat för att förstärka sina egna positioner och åtminstone retoriskt nollställa utgångsläget för framtida förhandlingar. Det viktiga är vad som händer då.

Med rätt inställning från mittenpartierna går det självklart att hitta en lösning i frågor runt välfärdens grundläggande kärna.

Det enda, märk väl enda, alternativet för mitten är annars att söka stöd från de Sverigedemokrater som de valrörelsen igenom har förkastat allt samarbete med.

Arbetsmarknadsfrågorna är förvisso viktiga och ser ut att bli den största stötestenen vid ett blocköverskridande samarbete.

Men samtidigt har vi starka parter som är vana att ta ansvar utan politisk inblandning.

Och för fackens del gäller det att på alla sätt fortsätta kräva förbättringar i arbetsrätten och bekämpa varje försök till försämring.