I en intervju berättar Ulf Lundell att han saknar nära manliga vänner, något han har gemensamt med omkring 17 procent av den manliga befolkningen, enligt färsk statistik från Statistiska Centralbyrån.
När jag tittar på mitt eget liv, ser jag i backspegeln till stor del.
De nära vänner jag har är de jag skaffade som barn.
Vi var ett gäng nördiga killar som älskade lek och spel, lite för högt upp i åldrarna.
På ett eller annat sätt var vi alla ensamma, men fann varandra i ensamheten.
Min första vän, som jag fortsatte umgås med upp i vuxen ålder, träffade jag som femåring på förskolan. Sedan följdes vi upp i åldrarna.
Och jag vet inte, men trots att vi växte upp i Malmfälten där manligheten ibland var lika kärv som den hårdaste vintern, kunde vi prata med varandra. Om allt.
Efter gymnasiet var vi lika vilsna i livet. Jag flackade omkring i landet på studier och ströjobb.
Min vän stannade hemmavid. Efter ett antal år hittade han till konsten.
Men livet går på och när gamla vänner rycks ifrån oss är det inte självklart att några nya uppenbarar sig
Och jag hamnade i min hobby, min bisyssla blev till slut min försörjning.
Han hann dock aldrig vara med om att jag till slut hittade hem. Cancern tog honom.
När jag läser Statistiska Centralbyråns statistik om män, ensamhet och självmord, är det svårt att inte reflektera över varför det förhåller sig på det viset.
Lars Jacobsson, professor i psykologi vid Umeå universitet, har tankar kring detta. En av de största handlar om känslor och män.
Män pratar inte känslor.
Genast slungas jag flera år tillbaka, till flera år innan min vän besegrades av cancern.
När jag ringde honom, och något ofattbart hade hänt. Han hade förlorat ett syskon, inte vuxet än. Han orkade inte träffas.
Men jag ringde honom. Jag ringde varje dag och frågade hur det var.
Han svarade sanningsenligt ibland, ibland inte alls. Ibland satt vi bara och teg och lyssnade till varandras andetag.
Till sist hade han tagit sig samman så mycket att han inte ville låta bli att ses längre.
Vi sågs, och vi pratade. Vi kunde gråta inför varandra.
Men som Mikael Niemi skrev i Populärmusik från Vittula, sånt gör män inte. Det är väl lite knapsu?
Men livet går på och när gamla vänner rycks ifrån oss är det inte självklart att några nya uppenbarar sig.
När jag tittar på mitt eget liv, ser jag i backspegeln till stor del. De nära vänner jag har är de jag skaffade som barn
Att vara vuxen och skaffa nya nära vänner är svårt.
Det är inte som när en av mina söner, snart tre år gammal, går med mig till lekparken. När där är fullt med barn, blir han lycklig och utbrister: ”Kompisar!” Sedan leker han med allt och alla. Så lätt. Så oförställt.
Någonstans kan jag tycka att det är synd att vi tappar den förmågan, att finna det helt naturligt att gå fram och fråga: ”Öh, ska vi hänga? Jag har ett spel och några kylda Cola hemma.”
Det kanske är därför jag gråter som mest åt de filmer där män bedyrar varandra sin vänskap eller lojalitet: när ynglingarna ställer sig på skolbänkarna i Döda poeters sällskap, när Vind i håret skriker att han alltid kommer att vara Dansar med vargars vän, eller när Doc Holiday säger att han inte har några andra vänner än Wyatt Earp.
För som jag och min vän konstaterade, i en lång kväll med te och förtroligheter, det borde väl inte vara svårare än att fråga: ”Vill du leka med mig?”
