En rödgrön seger säkerställer en bra försvarspolitik
Vid en Alliansseger i valet lär den största försvarspolitiska frågan bli hur länge det dröjer innan nästa försvarsminister protesterar över att inte få gehör för försvarets behov, skriver Arbetets politiska redaktör.
Trots Alliansens obegripliga försök till misstroendevotum, och trots en pressassistent som fått avgå, står försvarsminister Peter Hultqvist själv starkare än någonsin inför valet.
Det beror naturligtvis på att försvaret äntligen fått de resurser som är nödvändiga efter Alliansårens svältkurer.
Vi minns till exempel när Socialdemokraterna under Alliansregeringen ville utöka anslaget med 900 miljoner kronor. Alliansen svarade med att erbjuda 75 miljoner kronor.
I dag har den rödgröna regeringen ett fyraårigt försvarsbeslut i ryggen som omsluter hela 26 miljarder kronor.
Naturligtvis har också Alliansens obegripliga beslut att avveckla försvaret av Gotland rivits upp av Hultqvist.
Det största enskilda missgreppet i Alliansens försvarspolitik var dock att lägga ned den allmänna värnplikten.
När Sverige nu åter bygger upp den allmänna värnplikten kan vi vara tacksamma för att uppehållet i värnplikten inte varade längre.
Få kan i dag se sig om i världen och säga att vi inte längre behöver satsa på försvaret.
Dock är den försvarspolitiska splittringen inom Alliansen fortsatt tydlig.
Vid en Alliansseger i valet lär därför den största försvarspolitiska frågan bli hur länge det dröjer innan nästa försvarsminister protesterar över att inte få gehör för försvarets behov.