Så länge det finns en hand att hålla
Det här är vad valet handlar om, vilken välfärd och vilken värdighet vi ska ge våra äldre och våra utsatta. Eller om vi ska glömma medmänskligheten och i stället maximera företagens vinster, skriver Arbetets ledarskribent.
Hon öppnar dörren försiktigt dörren till rum 602.
Det är nedsläckt och mörkt: ”Smyger på tå så tyst jag bara kan fram till sängen. Andas hon?”.
Nej, det är ingen rafflande deckare. Det är en novell skriven av undersköterskan Lotta Norberg som arbetar natt på Holmsunds Äldrecenter.
Texten heter ”I den tysta natten” och är publicerad i novellsamlingen Det här får de inte på banken & 23 andra noveller av kommunalare.
Bakgrunden till bokens födelse är Kommunalarbetarens novelltävling där 126 texter kom in med kommunalarnas arbetsliv som ram.
Kvalitén på texterna var så hög att det utmynnande i en bok med de 24 bästa texterna.
Och det är utmärkta noveller som publicerats. Ordglädje, välformulerade meningar, stilistiska grepp.
Det är Kommunalarnas arbetsplatsskildringar från en verklighet som pågår dygnet runt, år efter år.
Efter att i princip har sträckläst boken kan jag inte somna. Novellerna vandrar runt i blodet.
Detta tänker jag på: Novellsamlingen bildar i sin helhet en lågmäld sång om medmänsklighet och omsorg.
Om att göra allt för att vårda dem som av olika anledningar inte kan klara sig själva. Barnen. De äldre. Människor med funktionsnedsättingar.
Om att vårda och ta hand om – men inte kunna göra det under tillräckligt bra förutsättningar.
Lotta Norberg skriver om att hålla en äldre kvinnans hand under ett arbetspass.
Handen är så mager att vigselringarna är för stora och klingar mot varandra. Vigselringarna på kvinnans fingrar vittnar om ett annat liv, om andra förutsättningar och en annan kropp som var – men inte längre är.
Men handen är också en spegel för något mer. Lotta Norberg skriver: ”Naglarna är oklippta och trasiga”.
Varför är det så? Den äldre kvinnan kan förmodligen inte längre själv hålla efter sin personliga hygien, klippa sina naglar.
Men det är det som inte skrivs rätt ut som drabbar läsaren – för inte heller någon annan hjälper den äldre kvinnan med nagelvården.
Och svaret på frågan varför presenteras genom scenen där larmet piper.
Jaget i novellen – den som jobbar i den tysta natten – måste iväg till andra som behöver hjälp: ”Jag tar min lediga hand och jag bänder varsamt loss hennes små händer. Så mycket kraft. Hon förstår att jag är på väg”.
Varför kan inte den äldre kvinnan få hålla en hand i natten längre än ett ögonblick? Varför kan hon inte få sina naglar klippta?
Jaget i novellen är glad över att under en minut ha kunnat ge kvinnan värme i den mörka natten.
Men känslan av att känna sig värdelös och otillräcklig tycks vara större. I korridoren måste hon skynda och larmtavlan är överfylld. Knät värker.
Novellen ”I den tystna natten” skildrar ett möte mellan brukare och vårdare.
Men grundberättelsen blottlägger också villkoren för människor att åldras och om förutsättningarna för dem som arbetar med att vårda andra.
Ska då omsorgen och vården styras efter de mänskliga behov som så uppenbart finns, eller ska de styras av vinstmaximering enligt det system som råder i dag, det system som Alliansen och Sverigedemokraterna införde och som dessa fem partier därefter i sitt riksdagsarbete har blockerat varje förändring av.
Texten borde vara ett tydligt inlägg i valrörelsen, liksom de andra texterna i samlingen.
För det handlar om vilket samhälle vi vill bygga efter den 9 september.
Vill vi att kvinnan på äldreboendet ska få hålla någons hand längre än en minut under natten och få sina naglar klippta efter behov?
Vården behöver fortsätta stärkas, både för människor som är beroende av den och för dem som jobbar inom vården.
Det görs inte genom att sänka skatten för de rika som Alliansen och SD vill och ha företagens vinster som ledstjärna i stället för människors behov.
Det skulle bara leda till att kvinnan på äldreboendet snart kanske inte alls har någon hand att hålla i under natten.