”Att korta arbetstiden är att värna demokratin”
Socialdemokraternas stora valreform ”Familjveckan” kan ses som ett försök att vifta med arbetstidsförkortning i en tid då ett överbelastat arbetsliv tar allt mer plats i vardagen. Men huvudfrågan består för flertalet människor i vårt land: Hur mycket tid ska vi få över till våra liv? skriver Katalys Niels Stöber.
I nyliberalismens spår och i en för arbetsgivaren alltmer flexibel arbetsmarknad har arbetarrörelsens ursprungliga fokus på en kortad arbetstid länge varit i skuggan av den politiska debatten.
Den senaste lagstiftade förkortningen skedde 1978 med införandet av femte semesterveckan. Sedan dess sker arbetstidsförkortningar i bästa fall genom enskilda kollektivavtal.
Men i en tid där en stor del av befolkningen inser att frukten av lönearbetet allt oftare stavas övertid, stress, förslitning och utbrändhet borde arbetstidsfrågan bli en rejäl stridsfråga.
Heltid som norm är en viktig fråga för svenska arbetare, men att frågan om vad heltid ska vara inte debatteras i större utsträckning är i det nuvarande ekonomiska läget mer en ideologisk fråga än en realpolitisk.
Sveriges ekonomi är urstark och statsfinanserna har inte varit så stabila på flera decennier.
Trots det uppmärksammas enorma brister i välfärdssystemen, där vinstmaximering och korruption (se Nya Karolinska) förhindrar en rimlig resursanvändning och där behovet inte täcks med några rejäla satsningar då den ekonomiska politiken har blivit överskottsmålets gissla.
Demokratin har varit hotad under en väldigt lång tid. Inte av högerextremismen utan av det nyliberala systemskiftet i välfärden och ekonomin
Samtidigt är flera hundra tusen människor arbetssökande. Det finns visserligen goda ekonomiska argument att på allvar diskutera en arbetstidsförkortning.
Men de tyngre argumenten är kopplade till frågan om hur mycket av den gemensamma produktionen – både pengar och tid – ska tilldelas flertalet i vårt samhälle.
I arbetstiden speglas det nutida svenska klassamhället. Det är framförallt tjänstemän som får kortare arbetstider via kollektivavtal i dag, hela 20 procent jobbar mindre än 40 timmar i veckan.
Däremot har 96 procent av arbetare ingen arbetstidsförkortning i kollektivavtalen samtidigt som övertidsarbete har ökat.
Maktförskjutningen från flertalet löntagare till kapitalets och arbetsgivarnas intressen har pågått konsekvent sedan 1980-talet till den grad att vi gemensamt har tappat mer och mer av den demokratiska kontrollen över vårdcentraler, skolor, äldreboenden och sist men inte minst arbetstiden.
Demokratin är hotad, får vi höra nästan varje dag.
Låt mig våga förtydliga en sak: Demokratin har varit hotad under en väldigt lång tid. Inte av högerextremismen utan av det nyliberala systemskiftet i välfärden och ekonomin.
Jag är säker på att de allra flesta liberaler värnar om demokratin. Då blir det svårt att förstå varför makten över tid och resurser inte ska ligga hos flertalet människor i ett samhälle. Att låta produktivitetsökningar och effektivisering nästan uteslutande gå till några fås vinstuttag är för mig obegripligt i en sann liberal demokrati.
I Tyskland sparkades diskussionen om en facklig politik mot arbetstidsförkortning i gång i och med att digitaliseringen av arbetet hade blivit en central stridsfråga för tyska fackförbund.
När arbetet blir mer flexibelt för arbetsgivarna, borde väl arbetare få sin del av den så kallade flexibiliseringen. I Sverige har detta inte diskuterats i lika stor utsträckning, inte ens i valrörelsen.
Men i en tid där en stor del av befolkningen inser att frukten av lönearbetet allt oftare stavas övertid, stress, förslitning och utbrändhet borde arbetstidsfrågan bli en rejäl stridsfråga
Vänsterpartiet går fram med försök på sex timmars arbetsdagar, men som mycket annat som påminner om reformiver bortom hårdare tag är det närmast tyst om frågan i valrörelsen.
Borgerligheten vill göra valet till en fråga om hårdare tag och sänkta skatter.
Inte direkt innovativt efter närmast trettio år av skattesänkningar, urholkningar av välfärden och utförsäkringar.
Socialdemokraternas ”Familjveckan” är ett sympatiskt förslag och värt att kämpa för.
Men i en tid då allt fler känner av att nyliberalismens privatiseringar och urholkningar helt enkelt inte har hjälpt ett dugg i att göra samhället bättre för flertalet samtidigt som digitaliseringen och kapitalets intrång i välfärden skapar enorma rikedomar för några få borde det vara på tiden att ta ett rejält kliv framåt.
Det är här man hittar en ”game changer” för en demokratisering av hela samhället. Särskilt i en tid som riskerar att skapa – med Göran Therborns ord – ”ett digitalt ståndsamhälle”.
