”Vård på dina villkor”.

Så heter det på en av Moderaternas valaffischer. Frågan är bara vems villkor som åsyftas. De vårdsökandes? Eller de privata vårdproducenternas

Svaret lutar åt det senare.

Valfriheten för dem som för dem som behöver vård – eller omsorg, eller skolgång – har hela tiden varit argumentet för att släppa in privata, vinstsyftande företag i välfärdssektorn.

Men regelverket har hela tiden utformats med utgångspunkt i företagens intressen. Som inte alltid sammanfaller med patienternas. Eller elevernas.

Det är den underliggande myten i försvaret för privatiseringarna (och vinsterna): att ”marknaden” ställer upp med en armé av tjänstvilliga producenter som enbart ser till konsumenternas behov – inte sina egna.

Det stämmer förstås inte. Producenterna finns på marknaden för att tjäna pengar. De satsar alltså på de konsumenter och de tjänster som ger störst utsikt till vinst. Det som inte ger vinst, eller bara litet vinst, är ointressant.

Det gäller också skattefinansierad verksamhet, även om det inte är konsumentens egen betalningsförmåga som avgör.

Men somliga patienter, och somliga elever, är mindre kostnadskrävande än andra, och ger ett vinstutrymme inom den ersättning man får från kommunen.

Alltså riktar man in sig på sådana grupper. Andra får klara sig ändå.

Göran Dahlgren, som är gästprofessor vid universitetet i Liverpool, har i dagarna kommit med boken ”När sjukvården blev marknad”.

Det är en grundlig genomgång av privatiseringarnas effekter, med viss tonvikt på följderna av att producentens vinstintresse, inte de medicinska behoven, blivit ett styrmedel.

Privatiseringarna har gynnat vissa grupper, men missgynnat andra. Det har inte att göra med faktiska vårdbehov – utan med företagens vinstbedömningar.

Det handlar om kraftigt ökat utbud av privata vårdcentraler i lönsamma områden, och ingen ökning alls, i vissa fall t o m en minskning, i mindre lönsamma. Det handlar om att lättare vårdbehov prioriteras framför tyngre, som kostar mer att ta hand om.

Det är välkänt att ökat utbud av sjukvård – till exempel läkarmottagningar – också ger ökar efterfrågan. Den ökade privata etableringen i storstadsområdena har, skriver Dahlgren, därför inneburit kostnadsökningar inom primärvården, som landstingen inte kan styra över. De har bara att betala.

Vilket får balanseras av kostnadsbesparingar någon annanstans. Det vill säga inom de egna sjukhusen.

Vårdvalen, med etableringsfrihet för privata vårdföretag, i moderatledda Stockholms läns landsting, illustrerar det. 2017 ökade kostnaden för vårdvalen med 6,6 procent. Sjukvården i övrigt fick bara öka med knappt hälften, och sjukhusen ställs återkommande inför krav att – trots ökad tillströmning av patienter – dra ner sina utgifter.

Så köerna är inte obetydliga.

På Danderyds sjukhus kan väntetiden på akuten uppgå till åtta-tio timmar. Vård på patientens villkor? Knappast.

Effekterna märks även på andra håll i landet. I norrlänen saknas 1 500 fasta läkartjänster. Sambandet med överetableringarna i storstadsregionerna verkar troligt.

För, som Dahlgren påpekar, vårdens resurser fördelas i minskande utsträckning efter behov.

Och de som inför väljarna svarar för hur sjukvården fungerar, och hur skattepengarna används, har minskande möjligheter att faktiskt styra resurserna dit det är mest medicinskt motiverat.

Och det kan ju också ses som en inskränkning i valfriheten – nämligen medborgarnas möjligheter att välja hur deras skattepengar ska fördelas.

Vinst är inget bra styrmedel i vården, det är den enkla slutsatsen. Att Moderaterna inte kan tänka sig ens minsta lilla inskränkning säger något om vems intressen de prioriterar.