Att den borgerliga skattepolitiken slagit hål i välfärdstjänsterna är uppenbart. Lika viktigt att uppmärksamma är de orättvisor den skapat.

Orättvisor som borgerligheten uppenbart vill förstärka, bland annat genom att ytterligare försämra sjukförsäkringen för att finansiera ett nytt jobbskatteavdrag och genom ett antal nya skatteavdrag för privata hushållstjänster.

Och Annie Lööf (C) vill ha ett särskilt skatteavdrag för landsbygden. Argumentet är att landsbygden får sämre service än tätorterna, och då borde de kompenseras med lägre skatter.

Med ett rent marknadsekonomiskt tänkande kan man förstås hävda att lägre kvalitet bör betinga ett lägre pris.

Fast nu är det ju inte det ”för höga” priset som är grundproblemet för dem som bor utanför tätorterna – utan bristerna i samhällstjänsterna. Och de bristerna botas inte med skattesänkningar.

Snarare riskerar de att bli värre.

Det är bara att se på effekterna av Alliansens skattesänkningar.

Vårdplatserna på sjukhusen har blivit färre, liksom antalet platser på äldreboenden (minus 10 000 under Alliansåren), vårdpersonalen flyr under trycket av allt hårdare arbetsvillkor, bristande underhåll slår igenom i allt sämre fungerande järnvägstrafik, polisstationer på landsbygden har lagts ner, och så vidare.

Alltihop hänger ihop med otillräckliga ekonomiska resurser. Som i sin tur hänger ihop med skattesänkningar.

Skatteavdrag varken botar brister i den sociala välfärden eller kompenserar för dem. Däremot ökar de orättvisorna i skattesystemet.

Och ökar möjligheterna till fusk. Alla särregler skapar kryphål och smitvägar.

Ett landsbygdsavdrag, exempelvis, skulle naturligtvis få som effekt att ett antal högt avlönade chefer i storbolags- och banksektorn skulle folkbokföra sig på sina herrgårdar – och få ner sin skatt.

Problemen med fusk med ROT-avdraget har varit återkommande. RUT-avdraget är bland det mer fördelningspolitiskt skeva vi har, med många användare och höga belopp, i Sveriges rikaste kommuner, och få användare, till små belopp, i de fattigare.

Alliansens omvandling av fastighetsskatten till en fastighetsavgift gav kostnadssänkningar till högtaxerade fastigheter i storstadsområdena – inte lägre taxerade bostäder vare sig på landsbygden eller mindre tätorter.

Avskaffandet av förmögenhetsskatten gynnade, förstås, bara dem som hade förmögenhet.

Att kapitalinkomster är lägre beskattade än löner är i sig själv en orättvisa. Det skapar också möjligheter till skattetrixande.

Har man eget företag kan man, exempelvis, ta ut ersättning i form av kapitalavkastning i stället för som lön. Och få lägre skatt.

Ja, och så har vi den uppenbara orättvisan i att pensioner och ersättningar från a-kassa och sjukförsäkring beskattas högre än löner.

De orättvisorna är så uppenbara att inte ens moderaterna nu vågar hålla fast vid den högre pensionsbeskattningen.

Men i övrigt fortsätter man med politiken att urholka principen om skatt efter bärkraft – med de största sammantagna lättnaderna för personer i högre inkomstskikt.

De borgerliga skattesänkningarna skapar fördelningspolitiska skevheter eftersom de leder till brister i välfärdssystemen – brister som slår hårdast mot lägre inkomsttagare, som inte kan kompensera sig med privata sjukvårdslösningar, eller köpa privat hemtjänst med hjälp av RUT-avdraget.

Men de växande orättvisorna är lika viktiga att uppmärksamma.

Kravet måste vara att minska dem – inte som borgerligheten i praktiken vill, öka dem.

Socialdemokraterna för sin del har nu uttalat att det är nödvändigt att se över kapitalbeskattningen.

Det är mycket välkommet.