Partiledarnas böcker: Vendettor, storhetsvansinne och erotik
Arbetet Kultur har gjort en djupdykning i partiledarnas författarkarriärer. Sällan stor eller god litteratur – men inte utan sina små guldkorn.
Det är något speciellt med att ha skrivit en bok.
En dignitet i att någon kan säga om en att ”hen har skrivit en bok om det där” gör att man får en expertroll i ämnet.
Att sedan boken kan innehålla vilken goja som helst spelar mindre roll.
Anledningarna till att skriva en bok kan därför vara betydligt fler än ambitionen att faktiskt bli läst. Att som tidigare partisekreterare skriva en bok om politisk PR kan resultera i föreläsningsserier för näringslivet.
En möjlighet att vid varje föreläsningstillfälle håva in lika mycket som du fått för att skriva boken genom att prata om den i fyrtiofem minuter.
Andra skriver böcker för att resa ett monument över sin egen politiska gärning.
Maud Olofsson kallar till exempel de som kritiserade Nuon-affären för ”Efterklokas förening” i sin självbiografi Jag är den jag är.
Genom biografins försyn får politikern möjlighet att ta ett grepp om och forma sin historia som vore den en lerklump på en drejskiva.
Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug berättar om hur han älskat med en ung kvinna på en strand kvällen innan hon skulle gifta sig
Det är också därför politikerböckerna är viktiga. En och en är de ibland helt befängda, men när man läser dem alla så bildar de en samtidshistorisk berättelse.
En som är oerhört mycket mänskligare än den som politikens yttre betraktare kan ge oss.
Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug berättar om hur han älskat med en ung kvinna på en strand kvällen innan hon skulle gifta sig.
I boken Svarta oliver och gröna drömmar spekulerar han i huruvida hon hade sand kvar på kroppen under brudklänningen.
Det kan låta som en extrem, men läser vi partiets grundare Per Gahrtons politiska thriller Partikongressen och citatet ”Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?” så ser vi att Miljöpartiets manliga kris pågått sedan 70-talet.
Det är sällan stor eller god litteratur. Men den har sitt syfte. Och sina guldkorn.
Dominerande när det kommer till de borgerliga böckerna är Ekerlids förlag som verkar ge ut nästan vad som helst bara det har en någorlunda känd högerpolitikers namn på sig.
Vänstern tenderar att sprida gracerna mer, även om progressiva förlag som Atlas, Ordfront eller Leopard tillhör vanligheterna.
En bok går runt på ungefär 2 000 sålda exemplar. En cynisk kalkyl säger att det i varje parti finns minst lika många partister som är redo att köpa den, ställa den i hyllan och sedan aldrig öppna den.
Den krassa verkligheten i bokförläggandet är att en såld bok är viktigare än en läst. Därför finns det också ett ekonomiskt incitament till partiledarböckerna.
Ego, pengar, uppgörelser, rätten till sin berättelse. Partiledarlitteraturen handlar ofta om helt andra drivkrafter än läsfrämjande verksamhet och läsandet sjunker allt mer i Sverige.
Har det satt några avtryck i dagens partiledares författarkarriärer?
Vad kommer framtida läsningar säga om vår samtids politiker? Vi ser efter i bokhyllan.
Ulf Kristersson (M) Non working generation (1993) (Timbro) Kristerssons företrädare Fredrik Reinfeldt sprutade ur sig böcker och verkar i stort sett inte kunna sluta skriva. Mest känt bland hans verk är Det sovande folket. En blandning av politisk science fiction, noveller om duktiga, flitiga och rätt deppiga tjejer, samt lumparminnen.
Hans självbiografi Halvvägs kom strax efter att han avgått som partiledare och var det årets sömnigaste 500 sidor. Även Kristersson skrev en bok 1993, alltså ungefär samtidigt som Reinfeldt släppte sin debut.
Kan då Non Working Generation, som boken heter, matcha Reinfeldts? Det kan den. Där Reinfeldt satsat på obegriplighet trumfar Kristersson med orimlighet. I boken jämför Kristersson svensk arbetsrätt och fackens närvaro med Sydafrikas apartheidregim.
Uttalanden som ”I Sydafrika finns det lagar som ger de svarta underläge på alla möjliga områden i samhället. I Sverige finns det lagar som ger ungdomar handikapp på framför allt arbetsmarknaden” gör Kristersson till en värdig partiledar-efterträdare. I alla fall som författare.
Jimmie Åkesson (SD) Satis Polito (2013) (Asp & Lycke) En klassiker bland partiledarböckerna är Jimmie Åkessons självbiografi Satis Polito (Välpolerad nog). Utgiven på Sverigedemokraternas eget förlag Asp & Lycke 2013 av en då 34 år gammal Åkesson.
Inte alls illa skriven prosa som inleds med ett förord skrivet av självaste Per Albin Hansson – död 1946. En intressant detalj är hur ofta ordet ”vanlig” förekommer i boken både för att beskriva Åkesson själv och hans parti.
I boken får vi lära oss att en ung Åkesson valde att bli sverigedemokrat och starta upp SDU i Sölvesborg under tidigt 1990-tal – på grund av partiets EU-kritik. Ett favoritcitat är: ”Själv lockades jag av en liten annons i Kvällsposten med rubriken ’Vikingarock’, en benämning som förde tankarna till den sorts nationalromantisk musik som Ultima Thule spelade. Avsändaren visade sig i själva verket vara ett nazistiskt skivbolag och under flera år fick jag sedan tillsänt mig bland annat kataloger, tidningar och musik som jag inte beställt och vars innehåll jag inte hyste några sympatier för.”
Sett till att det tog flera år för partiledaren att säga upp prenumerationen får man anta att det även där tog lite tid att se igenom EU-kritiken.
Annie Lööf (C) Sanningens ögonblick (2018) (Ekerlids) Lööf har, i likhet med Åkesson, debuterat som författare under sin tid som sittande partiledare. Det brukar innebära att man också vill säga något om sig eller sitt parti utan att egentligen säga något alls.
Åkesson ville förmedla hur vanliga han och hans parti var. Lööf å sin sida berättar om hur obunden hon är från alla allianser inför valet. Med Sanningens ögonblick lyckas Lööf nämligen göra något unikt.
Aldrig tidigare har en borgerlig partiledare skrivit en bok där hen inte passar på att dissa socialdemokratin. Lööf nämner bara i förbifarten att hon en gång valt mellan sossarna och Centerpartiet. Och kanske skulle hon och Miljöpartiet trivas tillsammans i en regering. Hon hinner nämligen med att citera både Voltaire och Hans Rosling.
Även Lööf vet att beskriva sin vanlighet. Lika övertygande som den artificiella intelligensen Siri konstaterar hon: ”Det finns människor som ibland kan uttrycka förvåning över att jag själv köper min mjölk på Ica, när de ser mig plocka ner den vanliga ransonen av gröna och röda förpackningar i kundvagnen. Det brukar få mig att le”.
Ebba Busch Thor (KD) Tankar om tro och andlighet (2014) (Ekerlids) Busch Thor är inte en av de tyngre pjäserna rent litterärt, men medverkar faktiskt i boken Tankar om tro och andlighet utgiven av Ekerlids förlag. Förvisso inte som författare utan som intervjuobjekt, men ändå. Det gäller att inte vara ogin.
Den har en partiledares namn på omslaget och den är utgiven av Ekerlids förlag. Alltså det närmaste man kan komma en borgerlig politikerbok utan att den är det.
Tummen upp för det underhållande baksidescitatet ”Är du verkligen kristen? Jag trodde du var smart.”
Jonas Sjöstedt (V) Masthugget, Moskva, Madrid (2009) Sammanflöden (2009) Spanska brev (2010) Sahara (2010) Vänsterpartiets partiledare är en av sammanhangets litterära giganter. Åtminstone när det kommer till bulk. Med fyra skrivna böcker varav tre skönlitterära toppar Sjöstedt listan tillsammans med Gustav Fridolin.
En bonus är att deckarna utspelar sig i politisk miljö och partiledaren skrev dem under sin tid i Europaparlamentet. Då han hann med att skriva hela tre deckare kan man kanske ana att Vänsterpartiets EU-motstånd också kan ha sammanfallit med viss arbetskritik.
Sjöstedts Sammanflöden handlar om David, en ung pressekreterare i Europaparlamentet, han gillar tjejer och fest. Boken inleds med meningen ”Så skönt att inte vara bakfull” – Sjöstedts eget ’äntligen stod prästen i predikstolen’. Deckarprosan är rak och enkel, skildringarna inte speciellt grafiska, som i: ”Sedan hade Beata dragit med honom hem och det hade varit … bra hade det nog varit. Synd bara att man har druckit så mycket att man knappt minns när man tror att man har haft riktigt bra sex.”
Och det liggs oväntat mycket i Sammanflöden. Jonas Sjöstedts erotika är kanske inte på nivå med mästare som Schlaug eller Gahrton. Men till och med när protagonistparet jagas av mördare tvärs över Europa hinner de ta en snabbis på nattåget mellan Berlin och Köpenhamn. Klara pluspoäng när en partiledare visar sig vara en mycket erotisk varelse.
Gustav Fridolin (MP) Från Vittsjö till världen (2006) Blåsta (2010) Maskiner och människor (2011) Det är inte du, det är vi (2018) Miljöpartiets manliga språkrör Gustav Fridolin är partiledarnas andra storproducent av litteratur. Och hans mest exceptionella verk – Från Vittsjö till världen – utkom 2006. En då 23 år gammal Gustav Fridolin hade lagt riksdagspolitiken bakom sig och ansåg att det var dags att summera sin politiska gärning.
Det finns två kardinalsynder när det kommer till klyschor i partiledarböcker. Den första är att citera Hans Rosling. Fridolin begår den andra i sin bok när han skriver: ”Någon riktigt illvillig sate skulle kanske till och med säga sju. Men jag kommer alltid att hävda att det var tre meter från mig. Tre meter från mig, på en för ändamålet skapad utbyggnad i Twickenham Cricket Stadium, står Paul Hewson, mera känd som Bono”.
U2-referensen har, åtminstone sedan mitten av 1990-talet, blivit den progressive politikerns svar på liberalernas feltillskrivna voltairecitat. Det återkommer om och om igen när de tidigare elevrådsordförandena vill visa att de rockar.
Själv tycker jag bäst om inledningsscenerna i boken när vi får lära känna hans hund och bästa kompis Charlie.
Från Vittsjö till världen är en ganska typisk partiledarbok av den enkla anledningen att man inte riktigt förstår varför den finns. Å andra sidan förstår man att den har en väldigt enkel målgrupp: Partister. Och varför inte? Även i en ynglings självbiografi kan storhetsvansinnet koka, eller som Fridolin själv konstaterar: ”Min flytt till Stockholm sammanföll med folkhemmets sammanbrott”.
Isabella Lövin (MP) Tyst hav (2007) (Ordfront) Miljöpartiets kvinnliga språkrör får pluspoäng för att hon skrivit en bok som faktiskt handlar om något. Fackboken Tyst hav, som också blev väldigt uppmärksammad och gav henne stora journalistpriset när den kom 2007, handlar om utfiskningen av haven.
Att Lövins bok utkom innan hon blev karriärpolitiker och därför inte är vare sig ett politiskt alibi, ett utslag av narcissism eller är skriven i affekt ger den en minskad freakyfaktor. Det sänker tyvärr dess status som riktig politikerbok.
Jan Björklund (L) Skolstart (2002), (Ekerlids) Jan Björklund skrev tillsammans med sin dåvarande partiledare Lars Leijonborg boken Skolstart. Återigen är det Ekerlids förlag som ligger bakom.
En av de mest spännande detaljerna här är att Folkpartiet redan under tidigt 00-tal började introducera begreppet ”flumskola”. I boken gör major Björklund flera intressanta utläggningar. Det dras paralleller till Flugornas herre för att argumentera mot elevdemokrati. Han vill att ämnet historia ska uppvärderas och är kritisk till att samhällskunskapens praktiska kunskaper prioriteras. Konstaterar att maoismens kroppsarbetarideal är anledningen till att skolan inte längre är ett verktyg för klassresor.
Björklund återkommer om och om igen till vänstern som de som förstört skolan, med citat som ”Den radikala omsvängningen i synen på historia kom med 1960-talets vänstervåg” eller ”Varför blir man kritiserad av skoletablissemanget när man hävdar lärarnas profession i skolan på samma sätt som läkarnas på ett sjukhus? Ännu en gång tror jag vi får söka svaret i studentrevolten 1968”.
Är det något man lär sig av Skolstart är det kanske just det. Hur bilden av skolan ser ut för någon som verkligen gillade historielektionerna men sov sig igenom samhällskunskapen. Annars har maoisterna en hel del att be om ursäkt för.
Stefan Löfven (S) Det kan vara värt att fråga sig vad som hände med den intellektuella socialdemokratin. Uppgörelser, vendettor eller bara en egen idépamflett – traditionellt har ingen fråga varit för liten för att inte en socialdemokrat ska skriva om den.
Men i dagens regering ekar det – än så länge – tomt. Det är lättare att hitta Mikael Dambergs CV på Kungliga bibliotekets databas än en enda bok skriven av en nu sittande socialdemokratisk minister.
Vi är många som med värme minns Pär Nuders bok Stolt med inte nöjd där han berättar om hur han och Göran Persson tillsammans byggde det nya Sverige.
Eller Göran Perssons Min väg, mina val där han berättar om hur bara Göran Persson byggde det nya Sverige.
Vem vet? Om Socialdemokraterna förlorar valet vågar vi kanske hoppas på en strid flora av bekännelse- och uppgörelselitteratur.
Socialdemokratin har en stark tradition här. Jag tror på dem.