”Låga löner fungerar inte”

Under lång tid har de borgerliga partierna i olika former drivit frågan om sänkta löner för vissa grupper i samhället.

Senast handlar det om inträdesjobb med en lön om max 70 procent av 21 000 kronor.

Tidigare var det ungdomarna som skulle få sänkta löner för att snabbare komma i arbete.

Nu när ungdomsarbetslösheten sjunkit kraftigt – utan sänkta löner – ligger tonvikten på behovet av sänkta löner för personer med låg utbildning och alldeles särskilt lågutbildade nyanlända.

Lågutbildades svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden ses av lönesänkarna primärt som ett prisproblem: De kostar för mycket i förhållande till vad de antas kunna prestera, och därför blir efterfrågan på deras arbetskraft för låg.

Enligt klassiska nationalekonomiska teorier kan man öka efterfrågan på en viss vara om priset sänks.

Tesen är därmed att sänkt pris på lågutbildade får efterfrågan på dessa att öka. Men verkligheten är inte så enkel. Och människor är inte en vara.

Vi har inom ramen för vårt lönebildningsprojekt ”Lönebildning för jämlikhet” granskat verkligheten bakom sänkta löner. Effekterna är minst sagt låga.

Extremt lågavlönade jobb bidrar dessutom inte heller till välfärdens finansiering; effekten är till och med negativ

I rapporten Låga löner funkar inte framkommer att de lönekostnadssänkningar som redan genomförts i Sverige i olika former inte ökar sysselsättningen nämnvärt och att det oftast träffar andra grupper än de avsedda.

Om man ser till de subventioner för att sänka arbetsgivarens lönekostnader som tidigare använts är effekten nästintill obefintlig.

Exempelvis Alliansens tidigare dyra stödform med sänkt arbetsgivaravgift för unga beräknades som mest ge 10 000 jobb.

Merparten av subventionen gick till anställningar som skulle gjorts ändå och kan snarast ses som en subvention till hotell- och restaurangbranschen.

Det finns i dag en rik flora av subventionerade anställningar för arbetslösa. Sådana anställningsformer är ofta bra då de leder till att personer som står relativt långt från arbetsmarknaden får möjlighet till arbetslivserfarenhet.

Men trots höga subventioner är intresset svalt från arbetsgivarna och ofta anställs personer som står relativt nära arbetsmarknaden.

De som står allra längst ifrån arbetsmarknaden kommer inte ifråga för jobben.

Det är helt enkelt svårt att få arbetsgivare att anställa personer för andra jobb än de jobb och med den kompetens som faktiskt företaget har behov av.

Det finns inte några genvägar till jobb utan det handlar om utbildning och kunskapslyft

Att tvinga fram sänkta löner för redan existerande jobb är svårt. Kanske är det därför debatten delvis glidit över till att handla om nya sorters ”enkla jobb”.

Alltså jobb som inte existerar i dag och som följaktligen inte heller täcks av kollektivavtal. Tanken är att avlasta redan befintlig personal på vissa ”kringtjänster”.

Men egentligen handlar det inte om att skapa några nya jobb utan om att öka antalet personer inom olika servicejobb som redan finns. Eller att tillföra nya kategorier administrativ personal, som sannolikt behöver gymnasieutbildning.

Det är alltså inte fråga om att skapa nya enkla jobb för personer som står längst ifrån arbetsmarknaden, exempelvis personer med kortare utbildning än svensk grundskola.

Grundproblemet är helt enkelt att det inte finns särskilt stora behov på arbetsmarknaden av riktigt ”enkla jobb”.

Att hitta på ”nya jobb” som inte relativt omgående omfattas av kollektivavtal är dessutom omöjligt på svensk arbetsmarknad med fria avtalstecknande parter.

Idén om sänkta ingångslöner för vissa typer av jobb är att det ska öka efterfrågan på folk för just de jobben.

Om man ser till de subventioner för att sänka arbetsgivarens lönekostnader som tidigare använts är effekten nästintill obefintlig

Ingen tycks ha slagits av tanken att arbetsgivare istället kan använda det lediga löneutrymmet för att betala lite mer för andra grupper av anställda – exempelvis den storts yrkeskunnigt folk som det i dag är brist på.

Den effekten får anses vara hög på dagens arbetsmarknad.

6F-förbunden har tidigare i rapporten Lågt lönemärke gynnar högavlönade visat att låga löneavtal för LO-grupper leder till att högavlönade tar det löneutrymme som blir över och drar ifrån just lågavlönade.

Ingen tycks heller ha tänkt tanken att om en arbetsplats redan nu klarar sig bra utan personal som bara ska göra mycket enkla uppgifter finns det inga självklara skäl att anställda folk bara för att lönekostnaden sänks. Det är fortfarande billigare att inte anställa någon alls.

Allianspartierna – Centern, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna – vill sänka lönen för vanligt folk.

Men bevisbördan på dessa partier är tung. Verkligheten visar tydligt att sänkta löner inte har de magiska effekter som enkelt går att tro.

Tidigare moderate statsministern Fredrik Reinfeldt sa en gång ”I Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem”. Detta var en klok kommentar som vi till fullo instämmer i.

Hur tänker sig Alliansen att sänkta löner ska förbättra integrationen? Riktigt låga löner på 70 procent av dagens lägstalöner skapar arbetande fattiga. Det är inte löner man försörjer sig på.

Grundproblemet är helt enkelt att det inte finns särskilt stora behov på arbetsmarknaden av riktigt ”enkla jobb”

Med tanke på hur bostadsmarknaden ser ut kan man utgå ifrån att dessa extremt lågavlönade grupper koncentreras till redan socialt pressade och hårt segregerade bostadsområden.

Att tro att detta skapar grund för integration är aningslöst. Låg lön skapar begränsade livsmöjligheter.

Dessutom vet vi att ohälsan är större hos lågavlönade än högavlönade, vilket skapar andra kostnader för samhället.

Extremt lågavlönade jobb bidrar dessutom inte heller till välfärdens finansiering; effekten är till och med negativ. En stor del av det vi betalar i skatt återgår till oss själva, räknat över livet, i form av olika sociala tjänster och transfereringar.

Om den individuella inkomsten för förhållandevis stora grupper hamnar under det som är genomsnittlig förbrukning av sociala tjänster och transfereringar, blir välfärdssektorn underfinansierad.

Särskilt problematisk blir finansieringen av pensionssystemet.

Att hoppas på sänkta löner som en lösning är en chimär.

Vi är övertygade om att väljarna förstår detta när de går till vallokalen den 9 september.

Det finns inte några genvägar till jobb utan det handlar om utbildning och kunskapslyft.

Vi vill ha en arbetsmarknad som bygger på utbildade löntagare och inte lägre löner.