S gör rätt i att kräva bra arbetsvillkor inom äldreomsorgen
Genom ett nytt lagförslag vill Socialdemokraterna stoppa de allt sämre anställningsvillkoren i privat driven äldreomsorg. Eftersom det är skattebetalarna som står för finansieringen är det naturligtvis helt rätt att kräva bra vård och bra arbetsförhållanden i stället för största möjliga vinst till företagsägarna, skriver Arbetets politiska redaktör.
I våras presenterade fackförbundet Kommunal en rapport om anställningsförhållandena i vinstsyftande privat driven äldreomsorg.
Att säga att innehållet var alarmerande är en underdrift.
Privat driven äldreomsorg betalar i snitt 2300 kronor lägre lön per månad för sina heltidsanställda undersköterskor än vad undersköterskor inom offentligt driven äldreomsorg får.
Det är en skillnad som blivit allt större under de år Kommunals kartläggningar pågått.
Som ett resultat av ständiga neddragningar ökar dessutom för varje år deltiderna hos privata utförare medan deltiderna minskar hos offentliga utförare.
I privat drift har de anställdas omdömen om de egna arbetsförhållandena logiskt nog också sjunkit flera år i sträck för att nu vara nere på alarmerande nivåer, långt under de offentliganställdas egna omdömen om sitt arbete i offentlig drift.
Att Socialdemokraterna nu presenterar ett program för att komma tillrätta med missförhållandena i privat driven äldreomsorg är därför mycket välkommet.
För att en utförare ska kunna få tillstånd att bedriva äldreomsorg vill Socialdemokraterna införa krav på kollektivavtalsenliga villkor och att normen för anställningar ska vara heltider och tillsvidaretjänster.
På så sätt ska anställningsvillkoren hos privata vårdföretag förhoppningsvis förbättras till samma nivå som hos äldrevård som bedrivs i offentlig regi.
Är det då rimligt att ställa dessa krav på privata utförare? Från borgerligt håll och från välfärdsföretagen själva hör vi ju ständigt att varje förbättringsförslag är ett ingrepp i det privata företagandet, vare sig det gäller vården eller de anställdas villkor.
Denna ståndpunkt kunde vara värd att diskutera om det var de privata företagsägarna som själva satsade sina egna pengar i verksamheten.
Så är dock inte fallet. Det är i stället skattebetalarna som står för finansieringen och då är det naturligtvis också rimligt att kräva att vi får bra vård och bra arbetsförhållanden för våra skattepengar i stället för största möjliga vinst till företagsägarna.
Socialdemokraterna vill också införa en kommunal vetorätt för nyetableringar av privata utförare och dessutom vidga offentlighetsprincipen så att den också gäller privata utförare inom äldreomsorgen.
Problemet med att välfärdsföretagen i dag faller utanför offentlighetsprincipen blir extra allvarligt om vi betänker att välfärdsföretagen plockar ut enorma vinster av de skattepengar som betalas in.
Regeringens utredare Ilmar Reepalu visade förra året att välfärdsföretagen bara under 2014 lyckades ta ut 4,7 miljarder kronor i övervinster av våra skattepengar.
Övervinster klassades här som den vinst som företagen plockade ut utöver det som är normala avkastningskrav.
De privata vårdföretagens organisation Vårdföretagarna vill varken öppna för insyn eller att någon ifrågasätter det gigantiska utflödet av resurser som företagen skapar inom välfärdens område.
Det är naturligtvis förståeligt att Vårdföretagarna inte vill rubba ett system som ger dem möjlighet till gigantiska vinster. Det är däremot politikernas sak att tillvarata skattebetalarnas intressen, eftersom varje krona av dessa övervinster är inbetalda skattepengar.
Inget av de borgliga partierna eller Sverigedemokraterna har dock visat något som helst intresse av att råda bot på detta missbruk av skattemedel.
Socialdemokraternas vettiga förslag är ett bra förslag för att förbättra de anställdas arbetsvillkor, så får vi hoppas att det någon gång också går att finna en riksdagsmajoritet för det självklara; att de skatter som medborgarna betalar in till äldreomsorg och annan välfärd också går till välfärd och inte till riskkapitalbolagens övervinster.