ÖVRE STORVIK. Solen närmar sig horisonten när jag svänger av E16 och upp på 68:an.

90-skylten sitter precis bredvid huset som är förvånansvärt nära vägen och i trädgården står en gammal isärplockad ledbuss.

Bredvid den står Tom Laukka som drömmer om att nån dag bygga om bussen till en eldriven husbil.

– Jag började jobba som chaufför när jag var 20. Lastbil, taxi, allt möjligt. Nu har jag tyvärr varit sjukpensionär i femton år.

Sambon Pia Åkerlund kommer ut och vi sätter oss långt in på tomten för slippa trafiken på den hårdtrafikerade vägen.

Hon och Tom har länge kämpat för att få bullerplank men utan resultat.

Pia Åkerlund. Bild: Nora Lorek

– Hade vi bott i tätbebyggt område hade vi får plank på en gång. Nu får vi ingenting för att vi ligger närmare vägen än den annars lagstadgade nio meters tomtgränsen. Vi skulle ju bygga det själva men hur ska vi göra det utan bidrag?

Fönstret vid vägsidan är täckt av stenskott och Tom berättar om hur två lastbilar välte i kurvan och när bilen kraschade in i elskåpet och lämnade dem strömlösa.

Även Pia är sjukpensionär och lever på garantipensionen, 6 500 kronor i månaden.

– Det funkar inte i dagens samhälle. Mat, boende, glasögon och tandläkare. Jag måste lägga undan lite varje månad för nästa tandläkarbesök och har ett klädkonto på 400 kronor om året. Om jag skötte min ekonomi som staten sköter Sveriges skulle vi vara bankrutta nu.

Men ändå är hon mest orolig för det som händer i resten av Sverige för tillfället.

– Titta på den här sommaren och torkan över hela landet. Och folk förnekar fortfarande klimatförändringar? Vi pekar finger men vi tar inget ansvar själva. Jag känner knappt igen Sverige med dessa nazistiska strömningar. Det har ju inte ett dugg med yttrandefrihet att göra.

En av de tre grannarna kör förbi vinkandes och när nästa lastbil gasar i uppförsbacken drunknar rösterna i bullret igen.