Stina Stoor: En skör verklighet att hålla vid liv

Jag kommer från Norrlands inland och i de perioder pappa hade jobb var det mest i skogen, till och med som flottare, i ungdomen då.

För en tid sedan fick jag så tillfälle att prata med en affärsman, en lik de gamla sågverkskungarna, fast just denne är aktiv nu, i dagens Sibirien.

På sin telefon visade han enorma timmerlass dragna med båt utför en älv. Ah! Det fungerade fortfarande! Flottning!

Det började där. Och mina frågor var många.

Men den vändning samtalet tog var inget jag kunnat föreställa mig.

Inte den stolthet med vilken denne svenske företagare började berätta om sin ”goda relation” med stadens borgmästare, och om hur de ”såg till” att hans anställda verkligen VISSTE vem de förväntades rösta på.

Så mycket jag tog för givet, när inte ens folkvett är något självklart jämt. Inte vänlighet

Att inga motkandidater någonsin fick komma och hålla tal i fabriken. Inga uppstickare eller feminister, det poängterades extra noga: ”Ha! Då har vi genast för mycket jobb för att det ska gå att få in i schemat!” Minsann.

Hans anställda ”visste vad som gällde”. Och att blygas över metoderna föll honom inte in.

Kanske eftersom han självklart väntade sig att imponera på mig, enligt föråldrad logik.

Vi var faktiskt i ungefär samma ålder, och från samma svenska skolsystem, men jo, jag förväntades beundra. Sådär förstå hur lyxfint det var; med gentjänsterna.

För borgmästaren där såg till att det kom ett samtal INNAN varje miljöinspektion! Jodå!

Och Sibirien? Där var trist, så han höll mest till i Moskva, för tillgången på snygga tjejer.

Och samma telefon som nyss fick mig intresserad av timmerlass fylls nu av dambekanta som han visar.

Det är en skör verklighet att hålla vid liv. Skörare än vad som är behagligt. Hjälp mig

Lösögonfransar och stora läppar. Ingen har mormorstrosor precis.

Och att jag är den fetaste kvinna denne man någonsin träffat, det sitter han där och säger sen.

Hur-fet-jag-är. Han har faktiskt aldrig SETT nån tjockare någonsin! Att jag borde ”ta hand om mig själv”, sådär som de smala ryskorna (enligt hans mening) gör.

Ta-hand-om, eller ta-itu-med? Tukta bättre?

Flickorna i telefonen hans ser ut som om det är deras profession att le mot allt möjligt idiotiskt de måste höra, så kanske är han är van vid det, tänker jag.

Han har väl börjat tro att. På riktigt. Att det är fiffigt och fint med korruptionen med.

För vem av dem han GILLAR skulle få säga emot utan att bytas ut? Vem av de anställda på fabriken?

Att inga motkandidater någonsin fick komma och hålla tal i fabriken

Helt ovan vid att en sån som jag nu plötsligt finns i hans farvatten alltså. Inte bara en annan skogsägare (även om mina hektar är som en blomlåda i jämförelse), utan en (kvinna) som faktiskt äter mat.

När en sån liten sak kan provocera, då har bubblan blivit ganska trång?

Men kanske min bubbla med. Jo, min med.

Jag var ju naiv nog att tro att jag skulle få höra helt andra historier! Skogsföretagen hemma brukar i alla fall NÄMNA naturvärden, eller arbetstillfällen i glesbygden kanske?

Så mycket jag tog för givet, när inte ens folkvett är något självklart jämt. Inte vänlighet.

Och människovärde? Det existerar inte, inte ”bara sådär” om inte alla vi som tror på det värdet är villiga att försvara denna tro, ständigt.

Detsamma gäller rätten att få rösta. Att få rösta själv. Fritt. Att riktigt räknas.

Även skogsarbetare som pappa. Även kvinnor.

Det är en skör verklighet att hålla vid liv.

Skörare än vad som är behagligt. Hjälp mig.