Bureå: Dit man kommer när man kommer hem
Fotograf Nora Loreks resa genom Landet lagom når Bureå där hon träffar Thea Holmqvist.
BUREÅ. Med konturen av Västerbotten tatuerad påarmen är det lätt att identifiera var Thea Holmqvist hör hemma.
Thea och partnern Jonte flyttade till hennes barndomshem i Bureå för två år sedan och är nu fjärde generation Holmqvist som bor här.
– Det bästa är att vi har så nära till allt jag behöver. Hade jag inte haft en personlig relation till huset så hade jag väl velat bo ännu mer avskilt.
Hon är noggrann med att stödja handeln och köper mest lokalproducerade varor och mat.
Skorna, tvål, osten, ja allt hon bara kan hittar i Västerbotten.
Men även i Bureå finns ”utvecklingsmöjligheter”enligt Thea.
Närmaste tågstation ligger i Bastuträsk en timme bort och det går bara ett fåtal bussar in till Skellefteå.
– Å andra sidan är Bureå väldigt bortskämt som kultursamhälle. Boliden eller Burträsk verkar mindre prioriterade.
Hon är trött på att politiker verkar gilla att satsa mer på en liten pendlingsort i stället för att investera i arbetsorter.
– Ni kan ju inte lägga alla pengar här och säga att ni satsar på landsbygden!
Peter Helsing var föreningsanställd och kanslichef på Myggvalla IP innan han gick i pension för tre år sedan.
Nu är han mest på mötesplatsen för äldre och som han kallar för ”gubbdagis” för att hållakoll på vad som händer i byn.
– I Bureå har vi väl samma problem som överallt. Om någon äldre säljer huset och vill flytta till något mindre så finns bara mindre attraktiva betonghus. Det är brist på hyresrätter. Men klart att vi har det bra jämfört med byar med 30 invånare. En infrastruktur måste ju finnas.
Överlag tycker han att det mesta har blivit bättre genom åren, förutom Postnord, skämtar han.
– Men på jobben har det blivit sämre. Alla ska göra mer så till slut hinns ingenting med och man bränner ut folk. Storstadsstressen har även nått Bureå.
Själv försöker Peter att ta det lugnt i livet, även om pensionen inte är någon höjdare.
– Förr brukade de vuxna fråga ’Vad vill du helst vara när du blir gammal?’ Frisk brukade jag säga. Men det ville man ju alltid och då var jag 18 och odödlig.