Dansaren ”Apollo” Asplund: Älskar att vara arbetarbarn

Fredrik Apollo Asplunds bok Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus är en självbiografisk skildring av hur dansen tog honom från värmländska Gräsmark till Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm.

En berättelse om att som tolvåring flytta hemifrån och sedan aldrig stanna upp.

När andra började gymnasiet reste han till New York, bodde på ett sjaskigt hotell i Hell’s Kitchen och vågade till sist ta steget in i queerklubbarnas värld. Sedan dess har han dansat fram över världen.

Vi är från samma kommun, men första gången jag mötte honom var just på ett dansgolv i Stockholm.

När jag träffar den i dag 45-årige Apollo i parken bakom Stockholms stadshus har han träningsvärk.

Kvällen innan har han vogueat – lite förenklat en stiliserad dansstil till housemusik inspirerad av poserna i modemagasin – på Pridefestivalens stora scen.

Berätta om boken. Vad fick dig att skriva den?
– Jag fick lyxen att uppföra en monolog om mitt liv på Stadsteatern i Skärholmen. Många såg föreställningen för texten. De kom in, blundade och lyssnade. Det var som ett bra sommarprat liksom. Då kände jag att nu vågar jag fan ta steget. Jag har aldrig i mitt liv tänkt skriva en bok innan. Jag har inte det kapitalet ever. Jamen du vet, det finns liksom inte. Att dansa, det är fysisk aktivitet, och det har jag.

Var det kämpigt?
– Det var hemskt! Allt annat jag gjort har liksom bara varit att göra. Nu skulle jag skriva gestaltande. Det är något annat. Jag har ju aldrig gått skrivarlinje på Biskops Arnö. Var tvungen att hitta mina egna vägar. Så jag tittade på Babel och gjorde anteckningar, public service i sitt bästa. Jag lyssnade på alla idéer.

I boken återkommer du till dig själv som någon som blir obekväm av samtal om samhället. Men jag upplever dig i dag som en väldigt politisk varelse. Vad hände?
– Tack! Jag skrev på min insta att jag uppträde i går på Pridefestivalen med discjockeyn Kornél Kovács. Och kidsen bakom scenen bara ”du vogueade i en timme!” De creddade mig som fan. Och det är liksom så. Millenials och generation Z förstod min politiska kraft.

– Jag fick inte det i vänstern av manliga, vita, machomän där politik skulle se ut på ett visst sätt. Med en viss knytnäve. Jag passade inte in. Sågs som tramsig. Det var ett lingo som jag bara blev irriterad av.

Jag får respekt för var jag kommer ifrån, respekt för min klass. Men jag pratar ogärna om det

– Så jag sket i det och fortsatte göra min grej. Med ett absolut patos som jag alltid haft. Från födseln. Med rättvisa, att hata rasism, homofobi, sexism. Men den unga generationen gjorde mig politisk. Att man får vara som jag. Man får voguea. Det ses som en kraft. Nu skapar jag mitt eget lingo.

När jag tar på mig Greiderglasögonen och läser din bok ser jag en genomgående kritik av medelklassen. Stämmer det?
– Ja. Den kunde inte jag uttala då, men den har jag absolut. Det var ju min smärtsamma klassresa att tolv år gammal flytta hemifrån och börja på balettskolan. Jag kom från min lilla bubbla i Gräsmark som var som små byar är. Det är ju lite så att alla har sin roll i ett ganska konservativt samhälle. Alla var lika fina på något sätt i den lilla byn.

– Men när jag kom till Stockholm så förstod jag att jag inte var lika fin som många andra. Hur barnen pratade som små vuxna. Argumenterade. Använde fina ord. Jag började kameleonta, you know as the drag queen I am.

– Om jag varit sjutton eller arton när jag flyttade hemifrån hade jag kanske haft en analys. Hade kanske läst någon smart bok. Men kritiken fanns redan där. Medelklassen hade ett positionerande lugn och en självsäkerhet jag fick en ilska mot. Nu kan jag sätta ord på det.

Hur skulle du säga att din egen bakgrund som arbetarbarn från glesbygd färgat dig?
– Jag tänkte på det i somras när jag firade pappas 70-årsdag och det var jättemysigt. Men jag ville ju bara tillbaks till Stockholm. Till världen jag skapat här. Jag älskar min arbetarbakgrund och är så stolt över pappa och mamma. Min pappa lärde mig om solidaritet och antirasism. Han lärde mig samhället, med sina ord som jag fortfarande går på. Foucault eller Noam Chomsky har inte lärt mig det. Det är pappa. Och det är jag så oerhört stolt över.

Vilka var de första som gick över gränsen till varandra? Jo, det var bögar och flator som ville bli kära och ville ha sex. Den queera diasporan är det som gör att jag är den jag är

– Men det är en svår relation. Att jag stängde av så mycket för att palla med livet. Var tvungen att stänga av mamma och pappa för att orka gå vidare. För jag ville bara framåt. Boken kan vara en försoning. Jag ska stoppa den i handen på pappa när jag åker tillbaka till Värmland. Men du fattar. Farsan i Fryksdalens Motor-jacka, jaktledaren, bara finner sig i att hänga i Gamla stan och lotsa den här lilla pojken till en elitskola. Det måste ha varit galet!

Journalisten Po Tidholm sa en gång till mig att det finns ett sår inom en som inte läker om man inte försonas med därifrån man kommer.
– Där är jag läkt. Ärren är kvar. Så klart. And it makes me fabulous. Ilskan är inte på samma sätt. Den är inte kvar. För 30 år sedan sparkade straighta killar mig i huvudet och kallade mig äckel. I dag klappar de på mig som den dyrbaraste diamant och tycker att jag är fantastisk. Jag får respekt för var jag kommer ifrån, respekt för min klass. Men jag pratar ogärna om det.

– Jag älskar när du säger arbetarbarn, för så är det. Men när man är på Stadsteatern och ska presentera sig. Alla pratar om sin arbetarbakgrund. Då får jag lust att säga nä men jag är överklass. Jag är från Östermalm. Bara för att jag blir så trött på positioneringen.

– I Gräsmark så var det självklart att man var arbetarklass. Alla var arbetarbarn. Min kompis Maries pappa hade ju Rottnahallen. De hade det kanske bättre ställt. Vad vet jag? Det tänkte vi inte på.

I dag är en av de stora politiska frågorna just såret mellan stad och landsbygd. Det är en stor del av förklaringsmodellen till Sverigedemokraternas framgångar.
– Jag ser det så väl uppe i Vittangi och runt Kiruna där jag föddes. Det har alltid varit min socialistiska stolthet att morfar var en högljudd antinazist under andra världskriget. Och så börjar vissa av mina kusiner rösta på SD nu. Vi är dessutom meänkieli som Björn Söder säger inte är svenskar. Men jag förstår känslan av att inte bli sedd. Att vara som i en öken.

Det har alltid varit min socialistiska stolthet att morfar var en högljudd antinazist under andra världskriget. Och så börjar vissa av mina kusiner rösta på SD nu. Vi är dessutom meänkieli som Björn Söder säger inte är svenskar

– En av mina kusiner postade på Facebook att Findus thaigryta innehöll halalkött. Och de flesta av oss bara, jaha, och sen värmer vi den i mikron och så äter vi den. Men för honom var det ett tecken på islamisering. Att nu får det vara nog.

– Jag skämtar med honom om att var är de här islamistiska terroristerna? Är de på kalfjället? Gömmer de sig bland renhjordarna? Det är sorgligt. Jag vill inte heller vara elitist som bara ”men alltså, det är bara att köra på, dra till New York för i helvete”.

Är det ett problem att vi som söker friheten flyttar?
– Det är det väl. Jag blev global väldigt snabbt. Men jag föddes i Kiruna i en meänkielifamilj. Mamma kunde ingen svenska när hon började skolan. Fick slag på händerna med linjal för att lära sig språket. Det här var på femtiotalet när staten skulle städa bort alla minoriteter och man skulle lära sig rikssvenska.

– Mamma pratar som en TV-hallåa från sextiotalet. Den dialekten fick jag. Kom till Värmland, förstod inte fryksdalsdialekten med ”jolappel” och ”kröser”. Pratade på med min rikssvenska. Det har gjort att jag befinner mig i en sorts konstant diaspora. Men det kan man också ta hand i hand med det queera livet.

– Queers has always been moving för att hitta andra. Det finns de som flyr för sina liv som HBTQ-flyktingar, men även queers i väst tar sig över gränser. För det är så vi funkar. Våra världar är för små. Vi måste connecta med andra. Efter kriget på Balkan. Vilka var de första som gick över gränsen till varandra? Jo, det var bögar och flator som ville bli kära och ville ha sex. Den queera diasporan är det som gör att jag är den jag är.