”Skillnaden på svensk arbetsmarknad idag går inte mellan de som har hög eller låg lön. Den går mellan dem som har ett jobb. Och dem som inte har ett.” Annie Lööf sammanfattade i sitt tal i Almedalen väl det angreppssätt på arbetslivsfrågor som härskat inom alliansen ända sedan Moderaterna blev nya. Antingen är man i innanförskapet eller i utanförskapet.

När vi i de fackliga organisationerna ställer krav på bättre arbetsvillkor och tryggare anställningar får vi alltid höra att vi skyddar insiders på bekostnad av outsiders.
Vad som helt glöms bort är att arbetslösheten och villkoren i arbetslivet är kommunicerande kärl.

De som har jobb och de som är utan står inte emot varandra – de är offer för samma marknadslogik. När arbetslösheten är hög kan arbetsgivarna hålla tillbaka löntagarnas krav på tryggare och bättre jobb. Att kämpa mot arbetslösheten och för bättre arbetsvillkor står därför inte i motsättning mot varandra – tvärtom.

Bland arbetare i detaljhandeln har bara 3 av 10 fast anställning. Liknande siffror gäller för andra kvinnodominerade arbetaryrken. De som har jobb men ständigt måste jaga fler timmar för att klara sig befinner sig varken innanför eller utanför, utan snarare i ett mellanförskap.

Att sänka trösklarna till arbetsmarknaden genom att ytterligare försvaga anställningsskyddet hjälper inte dem som är anställda så länge de är på arbetsplatsen men blir arbetslösa varje gång de går därifrån.

Arbetslösheten måste bekämpas med alla till buds stående medel. Samtidigt måste de jobb som finns bli tryggare, så att människor verkligen kan få en stabil anknytning till arbetsmarknaden.

Om Annie Lööf vill hitta stora skillnader på arbetsmarknaden, där det också finns verkliga intressemotsättningar, får hon istället titta i andra änden. Katalys rapport ”Klasstrukturen i Sverige” visar att medianinkomsten för förvärvsarbetande, efter skatt och transfereringar, endast är 13 procent av den högsta procentens inkomst.

Det är i toppen de stora skillnaderna finns – den 95:e percentilen har 26 procent av den högsta procentens, och 7 procent av den högsta 0,1 procentens, inkomst.

Arbetslösa, förvärvsarbetande arbetare och stora grupper av tjänstemän har allt att vinna på en omfördelning från de allra rikaste till det stora flertalet.

Därför var det så välkommet när i Stefan Löfven i sitt tal Almedalen vände sig direkt till ”er med de största förmögenheterna”: ”Nu får ni faktiskt stå tillbaka – nu är det vanligt folks tur!” I den  handlingsplan för en trygg arbetsmarknad partiet presenterat finns också förslag för en stärkt anställningstrygghet som skulle flytta makt från arbetsgivare till arbetstagare.

Och striden om vinsterna i välfärden handlar om allmänintresset kontra den ekonomiska elitens intressen.

Utrikes födda är överrepresenterade i de delar av arbetarklassen som har lägst löner och otryggast anställning.

Att ta strid för deras villkor är en självklar uppgift för arbetarrörelsen. Men att bara vilja förbättra för dem som har det sämst vinner inte de delar av arbetarklassen som har en stabil arbetsmarknadsanknytning.

Att din situation ska lämnas oförändrad medan de som har det sämre än dig ska få det lika bra som du är inte ett hoppingivande politiskt budskap.
Men genom att ta konflikten med dem som har de största förmögenheterna, för en omfördelning från de allra rikaste, kan man föra en politik som förbättrar villkoren för det stora flertalet.

Som ger både väl etablerade arbetare och tjänstemän en större del av kakan. Då torde det inte vara lika hotfullt att de som har det sämre ställt får en än större förbättring.

Därför hoppas jag få höra Stefan Löfven adressera konflikten mellan vanligt folk och dem som har de största förmögenheterna många gånger till före valet. Där finns en verklig motsättning med långt större politisk sprängkraft än Jimmie Åkessons konstruerade motsättningar.

David Eklind Kloo
Politisk samordnare Handelsanställdas förbund