”Mamma jobbade som städare. Det var inte lätt. Hon tog hand om fem barn, ensam. Men därifrån kom överlevnadsinstinkten. När man kom hem till någon och de bjöd på mat åt man för tre dagar. Om någon bjuder på choklad i dag kanske man tackar nej men om du hade frågat mig för 20 år sedan hade jag ätit upp pappret också.”

Orden är Zlatan Ibrahimovics. Under några minuter, i den nya dokumentären Zlatan – för Sverige i tiden, berättar Ibrahimovic om sina föräldrars krassa ekonomiska förhållanden.

Ibrahimovics anekdot är skrämmande likt ett av världens mest kända psykologiska experiment.

Testet går ut på att ge ett barn en marshmallow. Testledaren förklarar sedan att barnet får en till marshmallow om det lyckas motstå frestelsen att äta upp godiset direkt.

Barnets förmåga att motstå frestelsen visade på ett starkt samband med barnets framtida framgång i livet, påstod forskarna i studien.

Lilla Zlatan hade alltså med största sannolikhet kuggat testet.

I år publicerades dock en uppföljning på experimentet.

I studien Revisiting the Marshmallow Test visar forskaren Tyler W. Watts (New York University) bland annat att effekten på framtida framgång i princip försvinner om man tar hänsyn till barnets sociala bakgrund och familjeförhållanden.

Det är alltså klass, turen att födas in i en rik familj, som främst förklarar framgång i livet snarare än barnets individuella karaktärsdrag.

Ett faktum som ofta går förlorat i borgerlighetens stora myt om det som kallas det ”meritokratiska” samhället. Det vill säga att alla barn har lika möjligheter, oavsett socioekonomisk bakgrund.

Visst påverkas livsval av skillnader i anlag och personlig inriktning. Men det sker främst i länder där det finns små ekonomiska klyftor.

Eller i strikt meritokratiska system som exempelvis fotboll där talang, i många fall, lyckligtvis segrar över en tjock plånbok.

Och såklart finns undantagen som bekräftar regeln, de som mot alla odds ändå gör en klassresa.

Men regeln består: Ekonomisk ojämlikhet och meritokrati, att alla barn har lika möjligheter, går inte ihop.

Det har skämtsamt sagts att man behöver åka till ett land som Danmark eller Sverige, med en stark välfärdsstat, för att få leva ut den amerikanska drömmen om att med talang och kunskap kunna arbeta sig upp i samhället.

En dröm som ironiskt nog förespråkas av en höger som hatar välfärdsstatens omfördelande mekanismer.

Därför gäller det att vara vaksam när företrädare från högern föreslår sina ”lösningar” på de växande klyftorna.

Som till exempel sänkta löner för de hårt arbetande människor, exempelvis Ibrahimovics mamma, som enligt högern har så kallade enkla jobb.

De rika måste ha mer pengar för att vilja arbeta. De fattiga mindre för att vilja arbeta. Så lyder den borgerliga “logiken”.

Ett annat exempel är vinstjakt i välfärden. Ett system som möjliggör för den rikaste procenten i Sverige, exempelvis Peje Emilsson (grundare av Kunskapsskolan) och Henrik Borelius (VD på Attendo), att kunna sko sig på våra skattepengar genom att skära ner på resurserna till skola, vård och omsorg.

Ett tredje exempel är chockhöjda hyror, så kallade marknadshyror, som skulle betyda ett dråpslag mot lågavlönades redan ansträngda ekonomi.

Något som Zlatan Ibrahimovic porträtterar i den sista minuten av sin berättelse om det svenska klassamhället:

”Jag skulle iväg med fotbollen på något läger i Tyskland. Det kostade kanske två eller tre tusen kronor. Men det var vad pappa hade för att överleva. I stället för att betala hyran, gav han mig dom pengarna så att jag kunde resa iväg.”