Historien om den svenska demokratin är berättelsen om gräsrötter som genom årtionden vuxit sig till starka folkrörelser med politisk tillhörighet över hela den politiska skalan.

Inkluderingen av allt bredare befolkningslager är det som kännetecknar vårt nutida, moderna, folkstyre.

Fotarbete; uppsökande verksamhet och lokala mötesplatser är ett par av folkbildningens i över hundra år beprövade metoder.

I dag är det detta som behövs för att säkra att de som står längst från det svenska civilsamhället ska få slå rot och bli en självklar och aktiv del av vår demokrati.

Därför är det inte förvånande att regeringen vänt sig till oss när de vill öppna vägar in till de som står längst ifrån den svenska gemenskapen: Utrikes födda kvinnor med kort utbildning.

Vi vet att svaret på hur människor bäst etableras finns hos dem själva. För oss är målet att ge verktyg åt vuxna att forma sin egen och sina barns framtid.

Fatma Abdulrahman, studiecirkelledare och före detta deltagare, formulerar det så här:

”Språket ses som ett oöverstigligt hinder. Då tänkte jag: Vi lämnar språket åt sidan och tänker på annat sätt: Vad kan ni? Vad har ni med er? De är mammor – 40, 50 eller 60 år gamla – och bär på mycket erfarenhet och kunskap från sitt hemland.”

En betydande andel av Sveriges invånare har ett personligt förhållande till folkbildningen, genom exempelvis studiecirklar och kulturföreningar

David Samuelsson

Den idé Fatma Abdulrahman driver är kärnan i folkbildning: Att se på dessa kvinnor som individer med drivkrafter, erfarenheter och kunskaper som de också har en önskan om att få dela vidare till andra.

Folkbildare är flexibla och kreativa. De skapar mötesplatser där detta kan äga rum.

En sådan plats kan vara en språkcirkel i Umeå, där svenskakursen kombineras med avancerat somaliskt tyghantverk.

Det är avgörande för dessa kvinnor att studieförbunden får ekonomiska resurser för att bedriva detta viktiga arbete. Detta är inte ett korttidsprojekt.

Det vet vi, som i över ett sekel verkat i folkstyrets mylla.

En betydande andel av Sveriges invånare har ett personligt förhållande till folkbildningen, genom exempelvis studiecirklar och kulturföreningar.

Folkrörelsen som mobiliserade sig i samband med flyktingströmmen som nådde Sverige 2015 organiserades väsentligen av de tio studieförbunden. Folkbildningen åtnjuter ett högt förtroende bland allmänheten.

Ändå har de offentliga anslagen till folkbildningen på lokal och regional nivå kraftigt minskat, samtidigt som befolkningen ökat och befolkningslagren blivit allt mer komplexa.

För att en levande demokrati ska bestå behöver vi få möjlighet att växa med uppgiften.

Vårt förslag för framtiden är lika enkelt som viktigt: Gör verksamheten för utrikes födda kvinnor med kort utbildning permanent.

Öka medlen till studieförbunden genom det generella folkbildningsanslaget.

Låt inte detta bli ytterligare ett i raden av kortsiktiga projekt, utan en självklar och prioriterad del av folkbildningens demokratiarbete.