Den 5 juni presenterade fack och arbetsgivare ett gemensamt förslag till hur strejkrätten ska förändras för att förhindra att arbetsgivare som redan är bundna av kollektivavtal utsätts för stridsåtgärder.

De lämnade sedan över ett färdigt lagförslag till regeringen, komplett med juridiska kommentarer till lagtexten.

På liknande sätt har arbetsmarknadens parter tagit itu med andra politiska frågor under den gångna mandatperioden.

I början av mars lade LO och Svenskt Näringsliv tillsammans med regeringen fram förslag om etableringsanställningar, som ska hjälpa nyanlända att få jobb.

– Vi och arbetsgivarna har diskuterat lösningar på betydligt fler frågor där det finns politiska låsningar, fast i hemlighet. I flera år förde vi samtal om vinsterna i välfärden, avslöjar Karl-Petter Thorwaldsson.

Flera opinionsundersökningar tyder på att valet den 9 september kan resultera i ett minst lika svårt parlamentariskt läge som det nuvarande.

Det kan tvinga arbetsmarknadens parter att ta ansvar för fler, i grunden politiska problem, säger LO:s ordförande.

Som exempel nämner han tryggheten i arbetslivet, rehabilitering – och pensioner.

LO:s egen pensionsutredning har visat att även medlemmar som arbetat hela livet blir beroende av garantipension och bostadstillägg.

– Mer pengar måste in i pensionssystemet, säger Karl-Petter Thorwaldsson. Jag har sagt till alla riksdagspartier att LO inte kommer att sitta och se på hur medlemmarna får allt sämre pensioner.

– Det går att lägga mer av löneutrymmet på pensioner när vi förhandlar fram nya kollektivavtal. Med deltids- och flexpensioner har parterna redan påbörjat den vägen. Men pensionerna borde vara statens ansvar.

Om mer av löneutrymmet läggs i pensionsfonder kyls Sveriges ekonomi ner, resonerar LO.

Men det främsta skälet för att politikerna – inte fack och arbetsgivare – borde ta ansvaret för bättre pensioner är att tio procent av de anställda inte omfattas av kollektivavtal.

De riskerar att bli extremt fattiga om den allmänna pensionen urholkas. Vilket skattebetalarna i slutändan tvingas ta ansvar för.

Vid en pressträff under tisdagen gav LO-ledningen sin bild av den pågående valrörelsen, där LO satsar 30 miljoner kronor.

En del av den summan går till annonsering, kampanjfilmer och liknande, men enligt LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin är direkta samtal med medlemmarna det absolut viktigaste.

– Inför förra valet var målet att tala med 250 000 personer, och det målet nådde vi. Den här gången är målet 500 000. Till midsommar kommer 150 000 samtal ha genomförts, jag är säker på att vi kommer att nå målet.

LO:s ledning föregår med gott exempel och säger sig ha rest runt och besökt arbetsplatser mer än inför något tidigare val.

– För LO:s medlemmar står valet mellan S och SD, säger Karl-Petter Thorwaldsson, vars röst är hörbart sliten av en valturné som inleddes redan i februari.

LO har tidigare försökt bemöta SD:s framgångar på arbetsplatserna genom att tala om människors lika värde och Sverigedemokraternas nazistiska rötter.

Karl-Petter Thorwaldsson medger att det inte alltid gav det resultat LO önskade.

– Det är lätt att vara efterklok. Men när vi talar om realpolitik – om vinster i välfärden, ojämlikhet, skillnaden i skolresultat mellan arbetares barn och högutbildades – då biter det mycket bättre.

– Det jag möter bland LO:s medlemmar är en stor osäkerhet. Hur ska mina barn klara skolan, hur ska mina gamla föräldrar tas om hand, och vilken vård får jag själv om jag blir sjuk? Det finns en oro för att ens egna barn så få sämre skola än andra och att man ska få sämre vård de som har privata sjukvårdsförsäkringar. Valet avgörs av om våra förtroendevalda kan övertyga medlemmarna om att SD har helt fel politik i de frågorna.