REFLEKTION. Platsen är Bagdad, året är 1993 och månaden är juni.

Klockan 23:35 flyger ett amerikanskt militärflyg över staden. Konstnären Layla Al-Attars hem blev målet.

Layla Al-Attar föddes i Bagdad, Irak, 1944. Som konstnär tog hon den irakiska kulturscenen med storm.

I det konservativa Bagdad la man mer fokus på hennes utseende än på hennes konst. Men det skulle ändras, om än med livet som insats. Al-Attars liv kom att sluta närmast som ett konstprojekt.

På Al-Attars målningar syns oftast en kvinna vars ansikte inte går att urskilja. Kvinnan är naken.

Hon befinner sig i skogen och hösten verkar vara på ingång.

Hösten hos Layla är evig och träden har förlorat alla sina löv. Det kan beskrivas som sorg över den försvunna våren, löven som aldrig kommer, alienationen och ensamheten efter en förlorad tid.

Ett tidigare verk av Layla al-Attar.

Det är Irak i ett nötskal, krigen som dödar glädjen. Löven symboliserar unga män som gick ut strid men aldrig kom tillbaka till sina mödrar.

Efter USA:s krig mot Irak 1991 skapade Al-Attar den mosaik som kanske ledde till hennes död.

Ett konstverk kan säljas för miljoner men för konstnären kan det kosta livet. Al-Attar skapade en bild på George Bush (den äldre).

Under bilden skrev hon en liten text på arabiska och engelska som löd: ”Bush är en brottsling”. Kriget var förödande för civila irakier och citatet var med andra ord inte taget ur luften.

Konstverket placerades vid entrén till ett hotell i Bagdad – på golvet så att hotellgäster oundvikligen skulle trampa på det.

Al-Attars hus låg nära den irakiska underrättelsetjänstens högkvarter. Om USA enbart ville spränga underrättelsetjänstens byggnad eller slå två flugor i en smäll går inte säga.

Huruvida amerikanerna faktiskt var ute efter henne vet vi inte heller, men den berättelsen ligger djupt förankrad i den irakiska konstvärldens själ. Den återberättas av irakier utan minsta tvivel.

Den franska filosofen Albert Camus sa att ”konstnären är embarkerad i vår tids galärskepp”.

Han använder ordet embarkerad istället för engagerad eftersom konstnären på sätt och vis inte väljer att bli involverad.

Och så kan man se på Layla Al-Attars insats i skapandet av konstverket.

Hennes liv slutade precis som för kvinnan i en av hennes tavlor, glädjelöst och själlöst.