Där klasstoltheten försvinner kryper fascismen in

Under de veckor som passerat sedan jag läste Didier Eribons essä, som nu ges ut på svenska, har den krokat i de svenska socialdemokraternas valstrategi som nu havererar mitt framför våra ögon.

Idén att avväpna SD genom att gå dem till mötes i tuffare tag mot invandrare visar sig inte fungera.

Det historiskt dominerande arbetarpartiet rasar samtidigt som SD växer i takt med att den tuffare retoriken cementerat en ram för hela valrörelsen där fördelningsfrågorna trängs undan.

Nyligen visade också forskare vid Institutet för framtidsstudier, med stjärnsociologen Jens Rydgren i spetsen, att strategin inte kan lyckas – eftersom de väljare som de sista åren övergett S för SD numera inte är ”besvikna socialdemokrater” utan i allt större utsträckning förvandlats till ”stolta SD-are”.

Resan tillbaka till barndomens kommunistiskt influerade arbetarklassmiljöer på 1960- och 70-talet inleds när Eribons far ligger på sitt yttersta.

För mig blir det allt mer uppenbart att en vital arbetarrörelse som vill något annat än anpassning till dagens trånga åsiktskorridor måste avsluta det bråk mellan identitetsvänster och fördelningsvänster som förgiftat luften de sista åren

Eribon hade dragits till män sexuellt, blivit lockad av litteratur och konst och flytt till Paris för att leva ut allt detta som tycktes, och förmodligen också var, omöjligt för honom i barndomsstaden.

Vi följer hur han i mötet med sin mor motvilligt tittar i familjens fotoalbum och knappt känner igen sin egen far, en sedermera våldsam och bruten arbetarklassman.

Eribon har hela livet trott att det var homosexualiteten som tvingade honom på flykten, men inser att han lika mycket är en klassflykting:

”För att uppfinna mig själv var jag först och främst tvungen att klippa alla band”, skriver han.

Han upptäcker sakta hur en hel arbetarvärld försvunnit under 35 års nyliberal ekonomisk politik.

Fadern har slagits ut från arbetslivet, men framförallt har det som en gång var kärnan i denna värld av arbetare, deras medvetna stolthet och klasskänsla, totalt eroderat.

I det vakuum som uppstår när arbetarrörelsen drar sig tillbaka och klasskänslan bryts ner finns en spricka fascismen kan fylla.

I stället för klara politiska uppfattningar om en politik ”för eller emot arbetarna” skapas den främlingsrädsla som nedskärningar och en politik riktad mot arbetarklassen innebär.

Didier, en upplyst socialist och homosexuell aktivist, visar hur hans egna parallella resor – klassresan, bildningsresan och den sexuella frigörelsen – hänger ihop.

För mig blir det allt mer uppenbart att en vital arbetarrörelse som vill något annat än anpassning till dagens trånga åsiktskorridor måste avsluta det bråk mellan identitetsvänster och fördelningsvänster som förgiftat luften de sista åren.

Det historiskt dominerande arbetarpartiet rasar samtidigt som SD växer i takt med att den tuffare retoriken cementerat en ram för hela valrörelsen där fördelningsfrågorna trängs undan

Denna falska motsättning är en återvändsgränd.

Jag vet inte hur många Timbro-antologier som dissekerar vänsterns identitetspolitik jag avböjt att skriva förord i, förmodligen eftersom jag själv för några år sedan var mycket upptänd av denna debatt.

Framtiden måste handla om att samla alla goda krafter för att försvara såväl välfärdsstaten och det goda arbetet som en human flyktingpolitik och mänskliga rättigheter.

För alla, på samma gång. Vi kan travestera George W Bush uttalande efter attacken 11 september 2001: De som inte är emot oss, är med oss.

Didier Eribon visar att det aldrig är för sent att inse sina misstag.

Daniel Suhonen är författare och chef för fackliga idéinstitutet Katalys