Kritiken har de senaste dagarna varit hård mot den rapport från den fristående kommittén ESO, som visar att flyktinginvandring är en förlustaffär för den svenska staten.

En analys från Sandro Scocco, chefekonom på Arena Idé, visar att rapporten genomgående utelämnar produktionsvärde och andra bidrag till tillväxten som kommer från arbete.

Den fokuserar i stället bara på skatteinbetalningar minus skatteutbetalningar för varje enskild person.

Men därmed går studien samtidigt långt bortom att endast söka svar på flyktinginvandrares inkomster eller förluster.

Det rapporten enligt tolkningar på högerkanten implicerar är att svenska arbetare genom vår utbyggda välfärd parasiterar på de samhällsmedborgare som har högre löner och därmed betalar mer i skatt.

Det är nämligen så man kan se det om man drar en rak matematisk slutsats av studiens sätt att räkna, en slutsats som passar Moderaternas nedskärningspolitik som hand i handske.

Studien har inte med de bidrag till svensk tillväxt som sker genom arbete.

I stället har den bara sett till vad varje arbetare förbrukar i form av kostnader för vård, skola, omsorg och annan välfärd. Detta har sedan satts i relation till respektive persons skatteinbetalningar.

Den självklara och oundvikliga matematiska följden blir då att ju lägre lön en person har desto värre ”parasiterar” denne på alla höginkomsttagare som betalar mer i skatt.

En dagisplats kostar ju lika mycket för varje barn, men en höginkomsttagare betalar relativt mer i skatt än vad dagisplatsen kostar = god medborgare, medan en lågbetald invånare relativt betalar mindre i skatt än vad dagisplatsen kostar = parasit.

Att den lågbetalde arbetaren efter att ha lämnat sitt barn på dagis går till sitt jobb där han eller hon jobbar in rikedomar till den svenska tillväxten räknas inte med i studien.

Bara den inbetalade skattens storlek i förhållande till dagisplatsens kostnader tas med.

Det här är naturligtvis ett tvivelaktigt sätt att räkna om man verkligen vill se till inkomster och utgifter.

För en arbetare som blir sjuk innebär det att kostnaderna för sjukvården tas med, men inte inkomsterna för det arbete arbetaren kan utföra när han eller hon väl har lappats ihop inom vården och är tillbaka i arbete.

Samma snedfördelning blir det när kostnaderna för skola och utbildning tas med, men inte inkomsterna av det arbete som utförs som en följd av utbildningen, annat än skatteinbetalningar.

I studien har bara flyktinginvandrare plockats ut och specialstuderats.

Men exakt samma resultat skulle ha uppkommit om forskaren låtit alla svenskfödda vara med i studien, med den skillnaden att alla arbetare i en tolkning från högern skulle blivit ”parasiterna”, speciellt om de någon gång blir sjuka, och alla högavlönade skulle ses som rättrådiga skattebetalare.

En sådan högertolkning av studien påminner om när Centerpartiet för några år sedan beställde en utredning från riksdagens utredningstjänst med frågeställningen om hur många nya jobb rut-bidragen skulle kunna ge.

Men Centern förbjöd samtidigt utredningstjänsten att räkna på de jobb som trängs undan och försvinner i andra sektorer till följd av rut-bidragen.

Och om man räknar alla jobb som skapas och förbjuder utredarna att räkna de jobb som samtidigt försvinner så kommer man naturligtvis alltid att hamna på plus.

På samma sätt är det i ESO-studien svårt att inte hamna på minus om man ser till skatteinbetalningar och skattekostnader för lågbetalda medborgare men inte räknar med värdet av deras arbete.

Vare sig det varit meningen eller inte tolkas denna studie från ESO därmed lätt som en stödskrift för riksdagens högerpartier.

Naturligtvis kommer Sverigedemokraterna att strunta i studiens inneboende begränsningar i sin valrörelse.

Men risken är också att Moderaterna använder studien i sin vilja att avveckla välfärdsstaten. Det är här högertolkningen har sin riktiga udd, eftersom den visar att välfärden omfördelar från rik till fattig.

Om vi räknar med alla kostnader för välfärden men räknar bort alla inkomster som välfärden skapar i en ekonomi, annat än skatteinbetalningar, så blir välfärden per automatik en statlig förlustaffär för varje lågavlönad som får ta del av välfärden.

Och det enda botemedlet blir i en högertolkning att avveckla välfärdsstaten och sänka skatterna, en linje som länge drivits av riksdagens högerpartier.